medical-notes/content/Anatomi & Histologi 2/IRprep/3 - Systema nervosum.md

Systema nervosum

Pars centrale

Det mogna centrala nervsystemet (CNS, figur 3.1) består av CEREBRUM (storhjärna), DIENCEPHALON (mellanhjärna), TRUNCUS ENCEPHALI (hjärnstam i tre delar: MESENCEPHALON, PONS OCH MEDULLA OBLONGATA), CEREBELLUM (lillhjärna) samt MEDULLA SPINALIS (ryggmärg).

Terminologi

Nervsystemet består av grå substans (cellkroppar; neuroner och glia) och vit substans (axoner, kallas även "fibrer"). I CNS omtalas grå substans som cortex (bark), nucleus (kärna) eller med egennamn medan ett knippe axon har flera olika namn (fasciculus, tractus, lemniscus, pedunculus). Axonknippen utanför CNS benämns nervus (t.ex. de tolv kranialnerverna eller de 31 paren spinalnerver).

Bildbeskrivning: En saggitalsektion, en sidovy av den mänskliga hjärnan, som visar de rostrala delarna av nervsystemet. Cerebrum (storhjärnan), cerebellum (lillhjärnan), corpus callosum och corpus pineale är tydligt markerade. Mellanhjärnan, som kallas truncus encephali, är också illustrerad med sina delar: tegmentum, tectum, pons och medulla oblongata. Thalamus och hypothalamus är markerade som associerade strukturer. Hjärnstammen som består av mesencephalon, pons, medulla oblongata.

118 3 SYSTEMA NERVOSUM

Insprängt i och mellan dessa strukturer återfinns de likvorfyllda ventriklarna som tar upp en signifikant del av volymen (två VENTRICULI LATERALES, en medial VENTRICULUS TERTIUS och en kaudal VENTRICULUS QUARTUS samt förbindelser mellan dessa). För att förstå nervsystemets organisation är det enklast att först se på dess embryonala utveckling. Nervsystemets förstadium, neuralröret, består av fyra segment (1-4 nedan, figur 3.2). Det mesta kaudala (mot "svansen") segmentet bildar medulla spinalis medan de tre mer rostrala (mot "näbben") bildar fem hjärnblåsor (A-E). Figurer 3.3-3.6 illustrerar hjärnans utveckling.

PROSENCEPHALON (1) utvecklas till TELENCEPHALON (A) som sedan mognar till cerebrum (de två hemisfärerna inklusive deras förbindelser) och diencephalon (B) (mellan hemisfärerna) som behåller sitt namn i det mogna stadiet.

Figur 3.2 Neuralrörets övergång i hjärnblåsor. En bild som visar utvecklingen av neuralröret till hjärnblåsor. Överst visas det initiala neuralröret uppdelat i fyra segment:

1. prosencephalon (1)
2. mesencephalon (2) (C)
3. rhombencephalon (3)
4. medulla spinalis (4)

På höger sida av bilden visas de fem hjärnblåsorna som utvecklas från dessa segment:

• Från prosencephalon (1) utvecklas telencephalon (A) och diencephalon (B).
• Mesencephalon (2) (C) behåller sitt namn som mesencephalon (C) (som i bilden är en kombination av nummer 2 och bokstav C).
• Från rhombencephalon (3) utvecklas metencephalon (D) och myelencephalon (E).
• Medulla spinalis (4) behåller sitt namn.

Figur 3.3 Pars centrales differentiering. En serie av fyra bilder som illustrerar differentieringen av hjärnans centrala delar från 4 veckor till 6 veckor. De fyra bilderna visar hur telencephalon, diencephalon, mesencephalon, rhombencephalon och medulla spinalis (inte namngiven i denna figur men representerad av den kaudala delen) utvecklas över tid.

• Den första bilden (vid "4 veckor") visar de initiala segmenten:

  • telencephalon (överst, blå)
  • diencephalon (strax under telencephalon, också blå)
  • mesencephalon (orange)
  • rhombencephalon (grön).

• De efterföljande bilderna visar en gradvis differentiering (pil märkt "differentiering") där:

  • telencephalon och diencephalon fortsätter att utvecklas från den blå delen.
  • mesencephalon (orange) blir mer distinkt.
  • rhombencephalon (grön) utvecklas vidare.

• Den sista bilden (vid "6 veckor") visar de slutgiltiga strukturerna:

  • telencephalon (blå, överst)
  • diencephalon (blå, under telencephalon)
  • mesencephalon (orange)
  • metencephalon (grön, från rhombencephalon)
  • myelencephalon (grön, från rhombencephalon, placerad under metencephalon).

3 SYSTEMA NERVOSUM 119

MESENCEPHALON (2) behåller sitt namn under sin utveckling till hjärnblåsa (C) och vidare till hjärnstammens mest rostrala del.

RHOMBENCEPHALON (3) bildar dels METENCEPHALON (D) som kommer att bilda cerebellum och hjärnstammens mellersta segment pons, dels MYELECENPHALON (E) som mognar till hjärnstammens mest kaudala del medulla oblongata (lat. förlängda märgen).

MEDULLA SPINALIS (4) behåller sin rörform under utvecklingen till moget stadium.

Bildbeskrivning:

Bilden visar en serie av diagram över differentieringen av olika delar av hjärnan. De tre huvudfigurerna (3.4, 3.5 och 3.6) är placerade bredvid varandra på sidan.

Figur 3.4 Prosencephalons differentiering: Denna figur, placerad till vänster, illustrerar utvecklingen av Prosencephalon (framhjärnan) i fyra steg (a, b, c, d) från ett tidigt rörformat stadium till mer komplexa strukturer.

• Steg a: Visar en övergripande bild av ett tidigt hjärnrör, med etiketter för "telencephalon" och "diencephalon" som indikerar de initiala delarna av framhjärnan. Över det rörformade stadiet finns en liten övre vy av samma struktur, som liknar en utbredd ”T”-formad struktur (över den ”telencephalon” etiketten), som illustrerar hur hjärnböljan ser ut i början.
• Steg b: Visar en mer utvecklad struktur där "ventriculi laterales" (sidoventriklarna) och "ventriculus tertius" (tredje ventrikeln) börjar ta form inom telencephalon respektive diencephalon. Formen är nu mer utvidgad och kurvig.
• Steg c: Här ses ytterligare differentiering där "cortex cerebri" (hjärnbarken), "thalamus" och "hypothalamus" identifieras. Ventriklarna är tydligare avgränsade, och hjärnans yttre form har blivit mer komplex.
• Steg d: Det slutliga steget visar full utveckling av framhjärnan med specificering av "corpus callosum", "capsula interna" och andra djupare strukturer. Hjärnans form liknar mer en moget utvecklad framhjärna.

Figur 3.5 Mesencephalons differentiering: Denna figur, som ligger i mitten och till höger om Figur 3.4, visar differentieringen av Mesencephalon (mitthjärnan).

• Överst visas ett en hjärnrörsstruktur där "telencephalon", "mesencephalon" och "rhombencephalon" är markerade i olika färger (blått, rött, grönt för de respektive delarna, där mesencephalon är röd). En pil pekar nedåt mot nästa stadium som är "differentiering".
• Nedanför pilen visas tre differentiella strukturer associerade med mesencephalon: "tectum" (taket), "aqueductus cerebri" (cerebral akvedukt) och "tegmentum" (golvet). Dessa strukturer representeras som tvärsnitt av hjärnröret, där tectum är den övre delen (ser ut som en röd båge), aqueductus cerebri är håligheten i mitten (en liten ellips) och tegmentum är den nedre delen (en röd oval).

Figur 3.6 Rhombencephalons differentiering: Denna figur, placerad längst ner till höger, visar differentieringen av Rhombencephalon (bakhjärnan).

• Överst är återigen en bild av hjärnröret med "telencephalon", "mesencephalon" och "rhombencephalon" markerade (blå, röd och grön färg). En pil pekar nedåt.
• Nedanför pilen, efter "differentiering", visas de strukturer som utvecklas från rhombencephalon: "cerebellum" (lillhjärnan, grön oregelbunden form upptill), "pons" (hjärnbryggan, grön oval form till höger), och "ventriculus quartus" (fjärde ventrikeln, grön oregelbunden form till vänster).

Alla figurer bidrar till en helhetsbild av hur centrala nervsystemets huvuddelar utvecklas från ett gemensamt rörformat embryo stadium.

3 SYSTEMA NERVOSUM

I bilden visas två schematiska teckningar av hjärnans vänstra sida, med de olika loberna och gyri markerade.

Bild 1 (Övre)

Ett diagram som visar hjärnans yta med anatomiska landmärken.

• Vänster sida:
  • lobus frontalis (frontalloben) är avgränsad och innehåller:
    • gyrus frontalis superior (övre pannlobsvindlingen)
    • gyrus frontalis medius (mellersta pannlobsvindlingen)
    • gyrus frontalis inferior (nedre pannlobsvindlingen)
    • polus frontalis (pannloben)
    • sulcus lateralis (sidofåran)
    • gyri orbitales (orbitalvindlingarna)
• Mitten:
  • gyrus precentralis (precentrala vindlingen)
  • gyrus postcentralis (postcentrala vindlingen)
• Höger sida:
  • lobus parietalis (hjässloben) och lobus occipitalis (nackloben) är avgränsade.
  • sulcus centralis (mittfåran)
  • lobulus parietalis superior (övre hjässloben)
  • lobulus parietalis inferior (nedre hjässloben), som innehåller:
    • gyrus supramarginalis (supramarginala vindlingen)
    • gyrus angularis (angulara vindlingen)
  • sulcus parietooccipitalis (parietooccipitala fåran)
  • polus occipitalis (occipitalpolen)
  • incisura preoccipitalis (preoccipitala inskärningen)
• Under de centrala och parietala delarna visas gyrus temporalis superior (övre tinninglobsvindlingen), gyrus temporalis medius (mellersta tinninglobsvindlingen), och gyrus temporalis inferior (nedre tinninglobsvindlingen).
  • sulcus lateralis (lateralfåran)
  • polus temporalis (tinningloben)
  • lobus temporalis (tinningloben)

Bild 2 (Nedre)

Ett diagram som visar hjärnans funktionella indelning, med områden färgkodade.

• Röda områden (motoriska funktioner):
  • primär motorbark (röd)
  • supplementär motorbark (ljusröd)
  • premotorisk bark (ljusorange)
  • "frontala ögonfältet" (orange)
  • prefrontal associationsbark (lila, framför motoriska områden)
  • Brocas area (motorisk språkbark) (mörkblå, nedre frontallob)
• Blå områden (somatosensoriska funktioner):
  • gyrus precentralis (blå linje)
  • primär somatosensorisk bark (mörkblå)
  • sekundär somatosensorisk bark (ljusblå)
  • parietal associationsbark (ljusare blå, bakom somatosensoriska områden)
• Gröna områden (visuella och auditiva funktioner):
  • visuell associationsbark (grön, i den bakre delen av hjärnan)
  • sekundär synbark (ljusgrön)
  • primär synbark (mörkgrön)
  • Wernickes area (sensorisk språkbark) (ljusgrön, tinninglob)
  • sekundär hörselbark (mörkgrön, tinninglob)
  • primär hörselbark (mörkgrön, tinninglob)

Figur 3.7 Cerebrums vindlingar och fåror med funktionell indelning, vänster sida, lateral vy.

3 SYSTEMA NERVOSUM 121

Bildbeskrivning: En medicinsk illustration av högra hjärnhalvan som visar en sagittal snittvy från insidan. Olika delar av hjärnan är namngivna och färgkodade för att visa deras position och relation till varandra. Hjärnbarken och de inre strukturerna som talamus och limbiska loben är tydligt markerade. Pilarna pekar på specifika gyri (vindlingar) och sulci (fåror) inom hjärnan.

Figur 3.8 Cerebrums högra hemisfär, sagittalsnitt, medial vy.

CEREBRUM Cerebrums hemisfärer beskrivs makroskopiskt framför allt efter dess indelning i lober, bark (CORTEX CEREBRI), vindlingar (gyri), fåror (sulci) och inskärningar (incisurae). Dessa illustreras i figurer 3.7-3.9.

Definitionen av lobus limbicus varierar och inkluderar delar av de andra loberna. Den konvention som de flesta följer är att loben inkluderar gyrus och sulcus cinguli, gyrus och sulcus parahippocampalis, gyrus dentatus, sulcus collateralis, sulcus rhinalis och hippocampus fimbrier (men inte hippocampus) som de viktigaste beståndsdelarna.

LOBUS INSULARIS (kallas även insula, figur 3.10) utgörs av grå substans som återfinns i botten av sulcus lateralis. Loben täcks av bark tillhörande andra lober (framför allt lobus temporalis och lobus parietalis).

Hjärnlobernas viktigaste funktioner summeras i tabell 3.1.

Utöver den grå substansen i cortex cerebri återfinns i cerebrums bas fyra viktiga grupperingar av cellkroppar i varje hemisfär: ncl. lentiformis (1), ncl. caudatus (2), corpus amygdaloideum (3) och claustrum (4).

NUCLEUS LENTIFORMIS (1) avskiljs till två delar av en vertikal platta axonstråk. Den mediala delen benämns GLOBUS PALLIDUS medan den laterala benämns PUTAMEN. Den sistnämnda går vid dess anteriora slut över i NUCLEUS CAUDATUS (2). Namnet härstammar från dess svansformade utseende och strukturen ligger precis lateralt om thalamus i

122 3 SYSTEMA NERVOSUM

Beskrivning av bild: Överst på sidan är en stor illustration av den mänskliga hjärnan sedd från undersidan (inferior vy). Hjärnan är detaljerat ritad och olika delar av den är färgade i vitt, ljusblått, mörkblått och lila. Från dessa delar går svarta linjer ut till textetiketter som identifierar specifika anatomiska strukturer:

• Polus frontalis: Den allra främsta delen av frontalloben. (vit)
• Lobus frontalis: Den övre främre delen av hjärnan. (vit)
• Fissura longitudinalis cerebri: Den djupa fåran som delar cerebrum i två hemisfärer. (ses i mitten)
• Lobus temporalis: Den nedre, mörkblå delen av hjärnan på sidorna.
• Diencephalon: En liten lila struktur i mitten, under fissuran.
• Lobus limbicus, gyrus parahippocampalis: En del av limbiska systemet, lila/rosa område bakom diencephalon.
• Sulcus collateralis: En fåra som löper längs undersidan av temporalloben, pekas ut med en linje från mörkblå yta.
• Sulcus hippocampalis: En fåra parallellt med sulcus collateralis.
• Incisura preoccipitalis: En liten inskärning som markerar gränsen mellan temporalloben och occipitalloben. (ses längst bakre delen av den mörkblå loben)
• Mesencephalon: Mellanhjärnan, en grå-blå struktur centralt.
• Lobus occipitalis: Den bakre, turkosa delen av hjärnan.
• Polus occipitalis: Den allra bakre spetsen av occipitalloben.

Under den stora bilden finns en mindre illustration av hjärnan, också sedd från sidan, där delar av temporalloben och parietalloben har "tagits bort" för att visa en djupliggande struktur. Denna illustration visar en vit hjärna med en gråbrun, veckad struktur synlig i mitten. En linje pekar från denna struktur till textetiketten:

• Insula: Den djupliggande strukturen.

Figur 3.9 Cerebrums bas, inferior vy.

Figur 3.10 Insula. Delar av lobus temporalis och lobus parietalis borttagna.

3 SYSTEMA NERVOSUM 123 diencephalon samt ventriculus lateralis (lateral ventrikel). Strukturen omnämns ofta som att den har ett huvud, en kropp och en svans. Svansen övergår i CORPUS AMYGDALOIDEUM (3, "AMYGDALA"). Medan amygdala anses vara en del av det limbiska systemet (nedan) betraktas nucleus lentiformis (globus pallidus + putamen) och nucleus caudatus som de basala ganglierna (figur 3.11-3.13).

Dessa strukturer har mycket invecklade förbindelser med varandra och med andra delar av hjärnan, vilka inte beskrivs här. Information från de flesta delar av cortex cerebri, thalamus, subthalamus, truncus encephali och cerebellum når de basala ganglierna. Informationen integreras och skickas tillbaka till dessa strukturer. Effekten är i de flesta fall att selektera mellan de handlingar andra delar av hjärnan förbereder samtidigt. Skador i de basala ganglierna kan till exempel leda till ofrivilliga rörelser och svårigheter att utföra rätt rörelser. Jämför detta med skador i cerebellum då effekten på motoriskt beteende leder till hackiga och inadekvat finjusterade rörelser: "Skador i cerebellum leder till avighet, skador i de basala ganglierna leder till meningslöshet.”

Den fjärde ansamlingen grå substans, CLAUSTRUM (4, lat. mur, figur 3.13) är ett tunt stråk av cellkroppar lateralt om nucleus lentiformis vars funktion fortfarande är okänd. Dessa strukturer separeras från varandra av tre viktiga axonbanor. CAPSULA INTERNA mellan nc. lentiformis och nc. caudatus innehåller fibrer som förmedlar sensorisk information.

Tabell 3.1 Hjärnlobernas viktigaste funktioner.

Lob	Starkt bidragande till:
Lobus frontalis	Medveten tankeverksamhet, uppmärksamhet, språk, motorisk aktivitet, förutse konsekvenser, socialt beteende, bedöma likheter, fatta beslut
Lobus parietalis	Integrering av sensorisk information, rumsbearbetning (form, storlek, orientering), objektmanipulering
Lobus occipitalis	Syn, simulering*
Lobus temporalis	Hörsel, språk, lukt, igenkänning av komplexa objekt (visuella såväl som auditiva)
Lobus limbicus	Emotioner**
Lobus insularis	Smärta

Notera att nästan alla funktioner använder sig av flera, om inte alla, lober samtidigt. Det finns inga "språkcentrum" eller "syncentrum", bara delar av hjärnan som är mer inblandade i vissa funktioner än andra.

*När vi inbillar oss att vi ser saker med stängda ögon (visuella tankar, drömmar, hallucinationer) aktiveras delar av synbarken på samma vis som när vi de facto ser.

**Se limbiska systemet nedan.

3 SYSTEMA NERVOSUM

Figur 3.11 De basala gangliernas plats i cerebrum.

Bildbeskrivning: En schematisk illustration av hjärnan i profil. Övre delen av bilden visar en genomskärning av hjärnan där de basala ganglierna, thalamus och amygdala är markerade och namngivna. Pilar pekar från textetiketterna till motsvarande strukturer inuti hjärnan. De basala ganglierna visas som en grupp av kärnor, thalamus är placerad medialt och amygdala är lokaliserad nedanför och framför thalamus.

Figur 3.12 De basala ganglierna och thalamus. Vy från vänster.

Bildbeskrivning: En detaljerad schematisk illustration av djupare hjärnstrukturer, sett från vänster i en genomskärning. Flera delar av de basala ganglierna, thalamus och ventrikelsystemet är utritade och namngivna med pilar som pekar på specifika strukturer. Dessa inkluderar ventriculus lateralis, nucleus caudatus (corpus, caput och cauda), putamen, globus pallidus och thalamus. Även corpus amygdaloideum är markerat. Strukturen visar de intrikata relationerna mellan dessa delar, speciellt hur nucleus caudatus svänger runt thalamus och hur andra kärnor som putamen och globus pallidus ligger i relation till varandra.

---

Snårig terminologi för de basala ganglierna

När de basala ganglierna omtalas finns ett flertal parallella terminologier i bruk. Globus pallidus kallas även pallidum alternativt paleostriatum. Orden striatum alternativt neostriatum avser kombinationen av nc. caudatus och putamen (alltså inte globus pallidus). Namnet striatum härstammar från att området precis superiort om platsen där nucleus caudatus och putamen möts innehåller stråk av grå substans synliga genom axonknippen, vilket ger området ett randigt ("strierat") utseende. Ofta inkluderas dessutom nucleus subthalamicus (i diencephalon) till de basala ganglierna. Tyvärr råder ingen konsensus om vilken terminologi som bör användas och läsaren kommer att stöta på alla dessa olika varianter i olika sammanhang.

---

3 SYSTEMA NERVOSUM 125

[En illustration som visar en coronal sektion av den mänskliga hjärnan, uppifrån sedd. Olika delar av hjärnan är noggrant märkta med linjer som pekar från namnen till motsvarande strukturer. Den övre delen visar kortikala gyrusar och sulci, medan de djupare strukturerna inkluderar basala ganglierna, limbiska systemet och delar av diencephalon. Linjer markerar bl.a.: gyrus frontalis superior, gyrus cinguli, nucleus caudatus (caput och cauda), fornix (corpus och pars libera/tecta), nucleus lentiformis (putamen, globus pallidus lateralis och medialis), gyri insulae, claustrum, corpus amygdaloideum, a. communicans posterior, hypothalamus, chiasma opticum, hypophysis, fissura longitudinalis cerebri, corpus callosum, ventriculus lateralis, capsula interna, capsula externa, capsula extrema, commissura anterior, tractus opticus, och gyrus parahippocampalis.]

Figur 3.13 Grå substans i cerebrums bas. Frontalsnitt i nivå med foramina inter- ventricularia, posterior vy.

från thalamus och lägre nivåer till cortex cerebri samt kortikospinala och kortikobulbära fibrer (cortex till ryggmärg respektive cortex till truncus encephali). CAPSULA EXTERNA mellan nc. lentiformis och claus-trum består till stor del av kolinerga fibrer från nucleus basalis och nuclei septales (båda i framhjärnans golv, rostralt om de basala ganglierna) till cortex cerebri. CAPSULA EXTREMA mellan claustrum och lobus insularis innehåller bland annat fibrer mellan dessa båda två strukturer samt fibrer mellan språkområden i gyrus frontalis inferior ("Brocas area”) och gyrus temporalis superior ("Wernickes area”).

DET LIMBISKA SYSTEMET Det limbiska systemet är en historisk, funktionell indelning av struk-turer tillhörande cerebrum (gyrus cinguli, hippocampus, amygdala, olfaktorisk bark m.m.), diencephalon (t.ex. hypothalamus) och mesen-cephalon. Namnet härstammar från latinets limbus (gräns eller kant) och strukturerna är centrerade kring thalamus. Dessutom bygger indel-ningen på det faktum att flera av dess kortikala strukturer till skillnad från neocortex med sina sex cell-lager endast har tre cell-lager, allocortex. Strukturerna är inblandade i emotioner, motivation, luktsinne samt

126 3 SYSTEMA NERVOSUM inkodning av minnen. För det sistnämnda tros HIPPOCAMPUS (lat. sjöhäst, en del av lobus temporalis) som har förbindelser med stora delar av cerebrum vara central. Strukturen är också viktig för spatiell orientering. CORPUS AMYGDALOIDEUM (lat. mandelkropp), i gyrus parahippocampalis i den mediala temporalloben, är viktig för inlärning och emotioner, särskilt rädsla. FORNIX (lat. valv) består av axon som förbinder hippocampus med hypothalamus, ncll. septales och CORPUS MAMILLARE (figurer 3.14-3.15). Corpus mamillare är en rund kärna vid fornix anteriora slut på var sida som tar emot signaler från hippocampus och amygdala och har efferenta kopplingar med thalamus.

Beskrivning av bild 3.14: En schematisk illustration av den mänskliga hjärnan, sedd från sidan med en transparent/skuren yta för att visa de inre strukturerna. En gulaktig yta representerar hjärnans yttre kontur (gyrus cinguli). Inuti finns etiketter som pekar på olika delar:

• gyrus cinguli (cingulumgärna): Den övre yttre konturen av hjärnan.
• thalamus: En central oval struktur långt in i hjärnan.
• fornix: En bågformad struktur som sträcker sig från hippocampus mot thalamus.
• corpus mamillare (mammillarkroppen): En liten, rund struktur nära thalamus och fornix.
• hypothalamus: En liten struktur belägen under thalamus.
• bulbus olfactorius (luktloben): En avlång struktur framför hypothalamus.
• amygdala: En mandelformad struktur belägen nära hippocampus, under thalamus.
• hippocampus: En sjöhästformad struktur som sträcker sig från amygdala och som fornix är kopplad till.

Bildtext: Figur 3.14 Fornix plats i cerebrum, vy från vänster.

Beskrivning av bild 3.15: En mer detaljerad schematisk illustration av djupare hjärnstrukturer, speciellt fornix och dess relationer, sedd från en snett framifrån-nedifrån vy. Färgerna är blekare, mer beige/vit. Detaljerna som visas inkluderar:

• fornix, corpus (fornix, kropp): Den huvudsakliga, centrala delen av fornix. Det är en bred, bågformad struktur.
• corpora mamillaria (mammillarkropparna): Två små, runda strukturer placerade nära fornix, corpus.
• commissura anterior (främre kommissuren): En tunn, bandliknande struktur som korsar mittlinjen, placerad framför corpora mamillaria.
• corpus amygdaloideum (mandelkroppen): En stor, mandelformad struktur belägen under fornix, corpus.
• fornix, commissura (fornix, kommissur): En del av fornix som sträcker sig horisontellt, nära toppen av hippocampus.
• fornix, crus (fornix, skänkel): En del av fornix som förgrenar sig och sträcker sig bakåt/nedåt.
• hippocampus: En stor, C-formad struktur som bildar basen för fornix och som är kopplad till corpus amygdaloideum.

Bildtext: Figur 3.15 Fornix och commissura anterior, vy från vänster.

3 SYSTEMA NERVOSUM 127 STORA FÖRBINDELSER INOM OCH MELLAN HEMISFÄRERNA Den största förbindelsen mellan hemisfärerna, CORPUS CALLOSUM ("hjärnbalken" eller den "kolossala kommissuren”), är också den största strukturen av vit substans i CNS. Hundratals miljoner axoner kommunicerar med motsvarande områden i motsatt hemisfär.

COMMISSURA ANTERIOR anteriort om fornix respektive COMMISSURA POSTERIOR bör även lyftas fram som särskilt viktiga. Dessa tre förbindelser ses i figur 3.16.

Förbindelser inom hemisfärerna illustreras i figur 3.17. FASCICULUS LONGITUDINALIS INFERIOR förbinder lobus occipitalis med lobus tempora-

[En detaljerad medicinsk illustration visar en frontal sagittalsektion av hjärnan som belyser corpus callosum och de omgivande strukturerna. Textetiketter pekar på "radiatio corporis callosi", "commissura anterior" (med sub-etiketterna "pars anterior" och "pars posterior"), och "commissura posterior". Till höger finns ytterligare etiketter för "corpus callosum" och dess delar: "genu", "rostrum", "truncus", och "splenium".]

Figur 3.16 Corpus callosum, commissura anterior och commissura posterior Topografisk översikt, vy från vänster

[En annan detaljerad medicinsk illustration visar en lateral vy av hjärnan, fokus på olika fasciculi. Etiketter pekar på "cingulum", "fasciculus longitudinalis", "fasciculus uncinatus", och "fasciculus longitudinalis inferior".]

Figur 3.17 Förbindelser inom hemisfärerna, vänster hemisfär, lateral vy.

128 3 SYSTEMA NERVOSUM

Figur 3.18 Thalamus kärnor och projektioner. Färger indikerar vilka delar av thalamus som kommunicerar med motsvarande delar av cortex. a) Horisontalsnitt, thalamus sinister och cerebrums vänstra hemisfär, b–c) lateral respektive medial vy över thalamus projektionsområden, d) thalamus sinister och thalamus dexter isolerade.

lis, medan FASCICULUS LONGITUDINALIS SUPERIOR förbinder lobi frontalis, parietalis, temporalis och occipitalis. FASCICULUS UNCINATUS förbinder det limbiska systemet (framför allt hippocampus och amygdala) med lobus frontalis. CINGULUM medger kommunikation inom det limbiska systemets komponenter.

DIENCEPHALON

Diencephalon ("mellanhjärnan") utgörs till sin största del av THALAMUS (figur 3.18), en stor omkopplingsstation för all sensorik (förutom lukt) på väg till cortex cerebri och kommunikation mellan cerebrums delar.

a

Bildbeskrivning: En komplex illustration som visar olika aspekter av thalamus och dess relation till hjärnans struktur.

• Vänster sida (a): En tvärsnittsvy av hjärnan (horisontalsnitt) som visar vänster hjärnhalva med thalamus på vänster sida. Olika delar av thalamus är färgkodade och etiketterade:
  • ventriculus lateralis
  • capsula interna
  • nuclei reticulares
  • nuclei anteriores
  • nuclei mediales
  • nuclei mediani, adhesio interthalamica
  • nuclei ventrales: nucleus ventralis anterior, nucleus ventralis intermedius, nucleus ventralis posterolateralis, nucleus ventralis posteromedialis
  • nucleus parafascicularis
  • nucleus centromedianus
  • nuclei dorsales: nucleus posterior, nuclei pulvinares
  • (nuclei metathalami): nucleus corporis geniculati lateralis, nucleus corporis geniculati medialis
  • ventriculus lateralis
• Övre högra sidan (b): En lateral vy av hjärnans yta, troligen cortex, med olika lober färgkodade för att illustrera thalamus projektionsområden.
• Mitten högra sidan (c): En medial vy av hjärnan som visar samma färgkodade projektionsområden som i (b).
• Nedre högra sidan (d): En isolerad, tredimensionell vy av thalamus, både den vänstra (sinister) och den högra (dexter), där olika kärnor är färgkodade för att visa deras position och relation till varandra.

3 SYSTEMA NERVOSUM 129 Denna bild visar en sagittalvy av hypotalamus som illustrerar dess olika kärnor och deras relation till adenohypofysen och neurohypofysen. Den övre delen av bilden visar en schematisk teckning av hjärnan där hypotalamus och dess omgivande strukturer är markerade för att visa dess placering och sammankopplingar. Speciella kärngrupper inom hypotalamus och deras respektive funktioner är tydligt namngivna med pilar som pekar från boxar med text till rätt område. De markerade kärnorna är:

• area hypothalamica lateralis
• nuclei preoptici
• nucleus anterior hypothalami
• nucleus suprachiasmaticus
• nucleus supraopticus
• nucleus paraventricularis
• nucleus dorsomedialis
• nucleus dorsalis hypothalami
• nucleus tegmentales (nuclei corporis mamillaris)
• nucleus ruber
• nucleus ventromedialis hypothalami
• nuclei tuberales och arcuati (infundibulares)

Även adenohypophysis och neurohypophysis visas, vilket framhäver hypotalamus roll i att reglera hormoner.

Figur 3.19 Hypothalamus, medial vy

Thalamus sinister och thalamus dexter kommunicerar även med varandra genom axoner i ADHESIO INTERTHALAMICA som korsar ventriculus tertius (se s. 163).

SUBTHALAMUS (superiolateralt om hypothalamus, inte illustrerad) innehåller bland annat den ovan nämnda nucleus subthalamicus. HYPOTHALAMUS (figur 3.19) är central för reglering av homeostasen. En sammanfattning av de funktioner som kärnor i hypothalamus bidrar till anges i tabell 3.2.

Hypophysis och glandula pinealis (inferioposteriort om thalamus; bildar tillsammans med sin stjälk EPITHALAMUS) är endokrina organ som beskrivs på s. 290.

Tabell 3.2 Kärnor i hypothalamus.

Kärna	Bidrar till att reglera
Ncl. paraventricularis	Vätskebalans, stress
Ncl. preopticus medialis	Blodtryck
Area hypothalamica rostralis	Kroppstemperatur
Area hypothalamica posterior	Huttrande (höjer kroppstemperaturen)
Ncl. supraopticus	Vätskebalans
Ncl. suprachiasmaticus	Dygnsrytm
Ncl. dorsomedialis	Magtarmkanalens funktioner
Ncl. ventromedialis	Mättnadskänsla

©

130 3 SYSTEMA NERVOSUM

CEREBELLUM

CEREBELLUM ("lillhjärnan”) vilar på mesecenphalon som en ticka på ett träd genom tre "fötter" (lat. pedunculus) bestående av axoner. PEDUNCULUS CEREBELLARIS SUPERIOR (även brachium conjunctivum) innehåller framför allt efferenta fibrer från laterala cerebellum till cerebrums motoriska och frontala kognitiva bark. Axoner från PEDUNCULUS CEREBELLARIS MEDIUS (även brachium pontis) och PEDUNCULUS CEREBELLARIS INFERIOR (även corpus restiforme) förbinder cerebellum med pons (indirekt afferens från cortex cerebri) respektive medulla oblongata och medulla spinalis (båda bidirektionella). Cerebellum har även visat sig ha förbindelser med de basala ganglierna.

Idag råder konsensus om att cerebellum koordinerar bland annat motorik och kognitiva funktioner, till exempel uppmärksamhet, emotioner och språk genom att justera precision och timing. Skador leder därför inte till avsaknad av funktioner, utan exempelvis till imperfekta rörelser. Bildtext: En detaljerad svensk beskrivning av cerebellum, dess utseende och dess förbindelser med andra hjärndelar. Cerebellum illustreras i figurer 3.20-3.21.

Cerebellums avsnitt i medellinjen kallas VERMIS på grund av dess maskliknande utseende. Vardera hemisfären benämns HEMISPHERIUM CEREBELLI och precis som cortex cerebri beskrivs CORTEX CEREBELLI med hjälp av vindlingar och fåror. Då dessa är mindre används dock termerna FOLIA CEREBELLI respektive FISSURAE CEREBELLI. Cerebellum har tre lober som illustreras i figur 3.20. LOBUS ANTERIOR CEREBELLI skiljs från LOBUS POSTERIOR CEREBELLI av FISSURA PRIMA. Loberna delas vidare in i lobuli som inte beskrivs i detalj här. Bakloben har en tydlig utbuktande lobulus, TONSILLA CEREBELLI.

LOBUS FLOCCULONODULARIS består av NODULUS vid vermis anterioinferiora ände och FLOCCULUS sinister och dexter. Dessa strukturer har viktiga kopplingar till ncll. vestibulares (s. 140) och är således viktiga för balansfunktioner.

Grå substans återfinns förutom i cortex cerebelli i de så kallade djupa kärnorna, där den mest laterala, NUCLEUS DENTATUS, är den största.

TRUNCUS ENCEPHALI

TRUNCUS ENCEPHALI (lat. hjärnstam) består av mesencephalon, pons och medulla oblongata (figurer 3.22-3.24). En stor del av volymen utgörs av axoner i de motoriska och sensoriska systemen (t.ex. tractus corticospinalis, lemniscus medialis, tractus spinothalamicus), samt av kranialnervskärnorna och deras axoner. Medvetandegrad, sömncykel, hjärtrytm och andning regleras av neurala nätverk i hjärnstammen.

©

3 SYSTEMA NERVOSUM 131

a
I bilden "a" visas ett cerebellum (lillhjärna) i ett mediansnitt. Till vänster syns delar av mesencephalon (mitthjärnan) och fjärde ventrikeln. Från toppen av cerebellära vermis sträcker sig märkt culmen, vars övre del ligger under tectum mesencephali (mitthjärnans tak) och aqueductus mesencephali. Från ventrikeln sträcker sig en linje ner mot lingula cerebelli.

Vermis, den centrala delen av lillhjärnan, är uppdelad i flera lober, numrerade med romerska siffror (III, IV, V, VI, VII etc.) och namngivna:
- culmen
- lobulus centralis
- lingula cerebelli
- declive
- folium vermis
- uvula vermis
- tuber vermis
- pyramis vermis
- nodulus

Till höger om vermis anges specifika lober:
- lobus cerebelli anterior
- fissura prima
- lobus cerebelli posterior
- lobus flocculonodularis

b
Bilden "b" visar cerebellums främre yta efter dissekering av pedunculi cerebellares (cerebellära stjälkar).
Från den övre delen av cerebellära hemispherium (lillhjärnans hemisfär) sträcker sig tre pedunculi:
- pedunculus cerebellaris superior (övre cerebellära stjälken)
- pedunculus cerebellaris medius (mellersta cerebellära stjälken)
- pedunculus cerebellaris inferior (nedre cerebellära stjälken)

Till höger syns:
- flocculus
- fissura horizontalis
- fissura posterolateralis

I den nedre delen av bilden, märkt uvula vermis, och nodulus syns även hemispherium cerebelli.

c
Bilden "c" visar cerebellums posteroinferiora vy.

Från den vänstra sidan syns:
- fissura horizontalis
- tonsilla cerebelli
- flocculus

Från den högra sidan syns:
- tuber vermis
- pyramis vermis
- uvula vermis
- nodulus
- hemispherium cerebelli

Figur 3.20 Cerebellum. a) Vermis olika avsnitt, mediansnitt, b) cerebellums anteriora yta efter dissektion av pedunculi cerebellares, anterior vy, c) posteroinferior vy.

© 

132 3 SYSTEMA NERVOSUM

[Bildbeskrivning: En medicinsk illustration som visar mänsklig hjärnanatomi. Överst till vänster visas en schematisk frontalvy av lillhjärnan (cerebellum) med dess olika delar och kopplingar. Överst till höger finns en frontalvy som visar hjärnstammen med kranialnerverna och andra strukturer. Delar av illustrationen är tydligt märkta med latinska namn som beskriver anatomiska strukturer och nervbanor.]

• ventriculus quartus
• medulla cerebelli
• nodulus
• medulla oblongata

Figur 3.21 Cerebellums grå och vita substans, snett snitt, posterior vy.

• lamina tecti

• pedunculus cerebellaris superior

• lingula cerebelli

• plexus choroideus ventriculi quarti

• nucleus dentatus

• cortex cerebelli

• tonsilla cerebelli

• tractus olfactorius

• n. opticus (nc. II)

• chiasma opticum

• tractus opticus

• infundibulum

• corpora mammillares

• mesencephalon: crus cerebri

• n. oculomotorius (nc. III)

• n. trochlearis (nc. IV)

• pons

• n. trigeminus (nc. V)

• n. abducens (nc. VI)

• n. facialis (nc. VII):

  • n. intermedius
  • n. vestibulocochlearis (nc. VIII)
  • n. glossopharyngeus (nc. IX)
  • n. vagus (nc. X)
  • n. accessorius (nc. XI)
  • n. hypoglossus (nc. XII)

Figur 3.22 Anteriora truncus encephali, anterior vy.

• oliva
• pyramides medullae oblongatae
• medulla oblongata
• n. spinalis C1, radices anteriores
• pyramides, decussatio

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 133

[En detaljerad illustration av hjärnstammen sedd från sidan, uppdelad i olika anatomiska regioner och nerver som förgrenar sig från den.]

Figur 3.23 Laterala truncus encephali, lateral vy efter avlägsnande av pedunculi cerebellares

• brachium colliculi inferioris
• corpus geniculatum mediale
• corpus geniculatum laterale
• tractus opticus
• pedunculus cerebri
• pons
• n. trigeminus (nc. V)
  • radix motoria
  • radix sensoria
• n. facialis (nc. VII)
• n. vestibulocochlearis (nc. VIII)
• pyramis medullae oblongatae
• n. glossopharyngeus (nc. IX)
• n. hypoglossus (nc. XII)
• n. vagus (nc. X)
• n. accessorius (nc. XI)
  • radices craniales
  • radices spinales
• n. cervicalis (C1)
  • radix anterior
  • radix posterior
• -pulvinar thalami
• -glandula pinealis
• -colliculus superior
• -colliculus inferior
• -n. trochlearis (nc. IV)
• -pedunculus cerebellaris superior
• -fossa rhomboidea, sulcus medianus
• -pedunculus cerebellaris medius
• -pedunculus cerebellaris inferior

[En detaljerad illustration av hjärnstammen sedd bakifrån, uppdelad i olika anatomiska regioner och nerver som förgrenar sig från den.]

Figur 3.24 Posteriora truncus encephali, posterior vy efter avlägsnande av pedunculi cerebellares.

• colliculus inferior
• pedunculus cerebri
• n. trochlearis (nc. IV)
• pedunculus cerebellaris superior
• pedunculus cerebellaris medius
• pedunculus cerebellaris inferior
• sulcus medianus
• trigonum nervi hypoglossi
• trigonum nervi vagi
• sulcus medianus
• -velum medullare superius
• -locus caeruleus
• -colliculus facialis
• -area vestibularis
• -apertura lateralis ventriculi quarti
• -fasciculus cuneatus
• -fasciculus gracilis

©

134 3 SYSTEMA NERVOSUM

Mesencephalon

"Mitt hjärnan" MESENCEPHALON, har tre huvudsakliga divisioner: TECTUM, TEGMENTUM OCH CRUS CEREBRI (figur 3.25). Tectum (lat. tak) avser de strukturer som är belägna dorsalt om aqueductus cerebri, medan tegmentum avser de strukturer som ligger ventralt om detta likvorrör. Crus cerebri ligger mest ventralt, framför substantia nigra (nedan), och termen avser oftast den vita substansen i motorbanorna tractus corticospinalis och tractus corticobulbaris. PEDUNCULUS CEREBRI (lat. hjärnfot) avser tegmentum och crus cerebri tillsammans.

SUBSTANTIA GRISEA PERIAQUEDUCTALIS (den anglosaxiska termen periaqueductal gray, PAG, används ofta) är en gruppering cellkroppar kring aqueductus cerebri. Dessa är involverade i motoriska reaktioner på smärtstimulering och i modulering av smärtsignaler genom att denna typ av information hämmas (neuroner i medulla spinalis dorsalhorn stängs ner). Denna mekanism tros vara förklaringen till varför människor ibland inte upplever någon smärta alls, trots stora skador.

FORMATIO RETICULARIS är en diffus och utbredd gruppering celler som reglerar medvetandegrad och sömncykler. NUCLEI RAPHES som producerar serotonin för distribution till merparten av CNS räknas ofta in i denna formation.

På mesencephalons dorsalsida (tectum) syns de så kallade fyrhögarna ("kolliklarna”). COLLICULUS INFERIOR på var sida är framför allt en del av hörselsystemet (den största axonbanan härifrån leder till thalamus hörselkärna corpus geniculatum mediale) medan COLLICULUS SUPERIOR är en del av synsystemet.

Tegmentum innehåller tre viktiga strukturer. NUCLEUS RUBER (lat. den röda kärnan) är en del av motorsystemet. Genom tractus rubro-spinalis modifieras armarnas motorik och dessutom finns kopplingar till cerebellum. SUBSTANTIA NIGRA får sitt namn från det melanin som de dopaminproducerande celler innehåller, vilket ger dem en mörkare färg. Bidirektionella kopplingar med de basala ganglierna gör att de oftast omtalas i samband med dessa.

AREA TEGMENTALIS VENTRALIS nära mittlinjen producerar också dopamin. De är en del av det mesokortikolimbiska belöningssystemet, viktigt för motivering, inlärning och vanebildning men även vid exempelvis drogberoende. Den viktigaste anatomiska kopplingen för detta är kopplingen till frontalloben.

Mesencephalons grå substans utgörs även av kärnor tillhörande nervi craniales III-IV. Nervus oculomotorius framträder nära mittlinjen, ventralt på mesencephalon nära gränsen till pons. Den enda

Bildbeskrivning: Bilden visar en anatomisk illustration av hjärnan. En detaljerad beskrivning av bilden är inte tillgänglig på svenska, men den visar en illustration av Mesencephalon och dess associerade strukturer. The image shows an anatomical illustration of the human brain, focusing on the mesencephalon (midbrain) and its sub-structures.

3 SYSTEMA NERVOSUM 135

[Bildbeskrivning] En detaljerad medicinsk illustration som visar ett tvärsnitt genom mesencephalon och diencephalon i hjärnan, sett från en inferiör vinkel. Bilden är märkt med olika anatomiska strukturer samt deras latinska namn och tillhörande romerska siffror där tillämpligt. De märkta delarna inkluderar nervus opticus (nc. II), chiasma opticum, infundibulum, corpus mamillare, substantia nigra med pars reticularis och pars compacta, nucleus ruber, substantia grisea centralis, trigonum olfactorium, tractus opticus, crus cerebri, tegmentum mesencephali, pedunculus cerebri, corpus geniculatum laterale, corpus geniculatum mediale, metathalamus och pulvinar thalami, samt aqueductus mesencephali.

Figur 3.25 Mesence-phalon och diencephalon, snett snitt, inferior vy.

Kranialnerv som framträder på truncus encephalis dorsalsida är nervus trochlearis (nc. VI), som framträder från mesencephalons dorsalsida strax nedom colliculus inferior. De båda nn. trochleares (dexter och sinister) löper dock runt mesencephalon på ömse sidor och lämnar skallkaviteten på dess ventralsida.

Pons

Pons vilar mot clivus (s. 102) i cranium och sträcker sig endast ett par centimeter i rostrocaudal riktning. Ordet pons betyder bro på latin och att strukturen fått detta namn har sin upprinnelse i att den kopplar samman medulla (spinalis och oblongata) med övriga CNS. PARS BASILA-RIS PONTIS OCH TEGMENTUM PONTIS åtskiljs genom att tegmentum har fler longitudinella axoner, medan pars basilaris har fler horisontellt löpande axoner. Pars basilaris innehåller NUCLEI PONTIS (omkopplingsstation för indirekta projektioner från cortex cerebri till cerebellum) medan övrig grå substans i pons återfinns i tegmentum.

Nervus trigeminus (nc. V) framträder ungefär i mellanhöjd på pons laterala ventralsida. Nervi craniales VI–VIII framträder i gränsen mellan pons och medulla oblongata på ventralsidan.

Pons innehåller dels delar av kranialnervskärnorna för nc. V-VIII (t.ex. sträcker sig trigeminuskärnorna hela vägen från medulla oblongata till mesencephalon), dels det så kallade pontine respiratory group, PRG, som reglerar andning, samt kärnor involverade i sömn, blåskontroll och balans med mera.

©

3 SYSTEMA NERVOSUM

Medulla oblongata

På ventralsidan av MEDULLA OBLONGATA (förlängda märgen) skådas makroanatomiskt en långsträckt ås belägen medialt, på var sida om mittlinjen. Denna struktur, PYRAMIS (pl. pyramides), utgörs av axoner i tractus corticospinalis, det vill säga axoner tillhörande övre motorneuron som bildar synapser med nedre motorneuron i medulla spinalis ventralhorn. Lateralt om pyramis ses nervrötterna till n. hypoglossus (nc. XII, nedan) träda fram, och lateralt om dessa OLIVA. Denna ovala utbuktning innehåller NUCLEUS OLIVARIS SUPERIOR som är involverad i hörselsystemet samt NUCLEI OLIVARES INFERIORES som kommunicerar med cerebellum och reglerar inlärning där. Vidare lateralt om oliva ses nervrötterna till nervi craniales IX-XI.

På medulla oblongatas dorsalsida ligger FASCICULUS GRACILIS precis lateralt om mittlinjen och FASCICULUS CUNEATUS lateralt om fasciculus gracilis. Dessa strukturer kan synas som små utbuktningar och utgörs av axonknippen tillhörande det stora sensoriska bansystem som ibland refereras till som "dorsalkolumnen-mediala lemnisken” (se s. 159). Axoner i fasciculus gracilis kommer från organ inferiort om vertebra Th VI och superiort om denna nivå återfinns axonen i fasciculus cuneatus.

Medulla oblongata innehåller kranialnervskärnor IX-XII i sin helhet och delar av kärnorna V, VII och VIII.

Landmärket för medulla oblongatas övergång i medulla spinalis är en axonöverkorsning i pyramis på ventralsidan. Inferiort om överkorsningen kallas strukturen medulla spinalis.

Nervi craniales I–XII

Kranialnerverna tillhör egentligen det perifera nervsystemet (PNS) men beskrivs bäst här, då deras kärnor ligger i truncus encephali. Tolv par kranialnerver särskiljs från spinalnerverna för att de passerar genom öppningar i kraniet och delvis omsluts av derivat från meninges (hjärnhinnor, senare i kapitlet). Cellkropparna vars axon bildar dessa nerver eller tar emot känselreceptorers axon, undantaget n. olfactorius (nc. I), n. opticus (nc. II) och n. accessorius (nc. XI), kallas för kranialnervskärnor och ligger i truncus encephali organiserat efter sina funktioner i fyra kolumner (figur 3.26).

Längst lateralt ligger en somato-afferent kolumn vars neuroner mottar hudsensorik. Medialt om denna ligger en viscero-afferent kolumn som tar emot sensorik från viscerala organ. Vidare medialt återfinns en viscero-efferent kolumn vars celler framför allt innerverar glatt muskulatur och körtlar i det parasympatiska autonoma nervsys-

© Här är texten extraherad från bilden i Markdown-format, med strukturen intakt:

3 SYSTEMA NERVOSUM 137

(Bildbeskrivning: En schematisk representation av kranialnervskärnor och kolumner, i ett snitt genom fossa rhomboidea. Bilden visar olika nervkärnor (betecknade med romerska siffror såsom III, IV, VI, VII, VIII, IX, X, XI, XII) placerade i hjärnstammen, med områden som "sulcus medianus", "sulcus limitans" och "oliva" markerade.)

Figur 3.26 Kranialnervs-kärnor och kolumner. Schematisk representation, snitt genom fossa rhomboidea

temet och närmast mittlinjen ligger en somato-efferent kolumn vars celler innerverar tvärstrimmig, viljestyrd muskulatur. Enskilda kranialnerver kan sedan bestå av axoner från en eller flera av dessa cellkroppskolumner. Således kan kranialnerver grovt delas in i strikt sensoriska, strikt motoriska eller blandade, eller mer specifikt som somatiskt sensoriska och visceralt motoriska. Det är precis lika viktigt, om inte ännu viktigare, att känna till kranialnervskärnorna placering som att vara bekant med kranialnervernas förlopp. I rutan nedan ges en

Översikt över kranialnervernas viktigaste funktioner

• Nc. I (n. olfactorius): lukt
• Nc. II (n. opticus): syn
• Ncc. III, IV, VI (n. oculomotorius, n. trochlearis, n. abducens): ögonrörelser, nc. III ackommoderar lens och kontraherar pupilla
• Nc. V (n. trigeminus): tuggrörelser, ansiktssensorik
• Nc. VII (n. facialis): ansiktsmotorik, salivproduktion, tårproduktion, smaksensorik ("facialis grimaserar, saliverar, gråter och smakar")
• Nc. VIII (n. vestibulocochlearis): hörsel, balans
• Nc. IX (n. glossopharyngeus): smaksensorik, salivproduktion, sensorik från sinus caroticus och glomus caroticum
• Nc. X (n. vagus): smaksensorik, sväljrörelser, talmotorik, lyfter gommen, visceral afferens och efferens
• Nc. XI (n. accessorius): motorisk innervering av m. sternocleidomastoideus och m. trapezius
• Nc. XII (n. hypoglossus): tungrörelser

Gemensamma funktioner

• Ögonrörelser: ncc. III, IV, VI
• Smak: ncc. VII, IX, X
• Salivproduktion: VII, IX

© 138 3 SYSTEMA NERVOSUM

första överblick över kranialnervernas viktigaste funktioner. Nerverna numreras traditionsenligt efter dessas rostrokaudala utträde istället för funktion.

DE TRE SENSORISKA KRANIALNERVERNA

De tre kranialnerver som har en rent sensorisk funktion är ncc. I, II och VIII.

Nervus olfactorius

NERVUS OLFACTORIUS, nc. I, beskrivs bäst i pluralisformen nervi olfactorii då nc. I utgörs av ett fyrtiotal korta separerade axonknippen (fila olfactoria) från luktreceptorer i näshålans tak som löper genom lamina cribrosa, till cellkroppar i BULBUS OLFACTORIUS. Hälften av dessa knippen grupperas till varsin "nervus olfactorius" dx och sin. Receptorerna reagerar på molekyler i luften och nervfibrer från dessa bipolära receptorceller bildar synapser med mitralceller i bulbus ofactorius. Dessa cellers axoner utgör TRACTUS OLFACTORIUS som förmedlar detektion av särskilda substanser till flera områden i cortex cerebri (bland dessa cortex entorhinalis, nucleus olfactorius och amygdala).

• Funktion: lukt
• Passage: genom lamina cribrosa

Figur 3.27 Nervus olfactorius (nc. I), vy från vänster.

En diagrammatisk, färgkodad illustration av nervus olfactorius och dess relaterade strukturer, sedd från vänster. Diagrammet visar olika delar av nervsystemet involverade i luktsinnet, med textetiketter som pekar på specifika anatomiska platser.

Till vänster, vertikalt placerade från topp till botten:

• tractus olfactorius
• bulbus olfactorius
• fila olfactoria
• sinnesceller
• os ethmoidale, lamina cribrosa
• dura mater cranialis
• nucleus olfactorius anterior
• trigonum olfactorium

Till höger, horisontellt placerade från topp till botten:

• commissura anterior (till kontralateral bulbus olfactorius)
• uncus
• corpus amygdaloideum
• gyrus parahippocampalis

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 139

"Diagram föreställande optiska banor och synfält. Överst syns ett "gemensamt synfält", uppdelat i en röd (vänster) och en grön (höger) del. Därunder finns två ögon, vardera med ett "nasalt synfält" (rött) och ett "temporalt synfält" (grönt) visade. Nervbanor utgår från ögonen, de gröna representerar temporala synfält och de röda nasala synfält.

Nervbanorna från de två ögonen möts i chiasma opticum (synnervkorsningen). De gröna banorna från de temporala synfälten fortsätter på samma sida, medan de röda banorna från de nasala synfälten korsar över till motsatt sida. Efter korsningen fortsätter banorna bakåt genom hjärnan som "radiatio optica" och slutar i "sulcus calcarinus", som representerar synbarken.

Längs nervbanorna, vid sex olika punkter (numrerade 1 till 6), visas små diagram som illustrerar olika typer av synfältsbortfall (hemianopsi eller kvadrantanopsi) som kan uppstå vid skador på dessa områden. Diagrammen visar cirklar uppdelade i fyra kvadranter med antingen vita (normal syn) eller svarta (synbortfall) områden."

Figur 3.28 Nervus opticus (nc. II). Schematisk representation av nervus opticus och vidare projektioner till synbark. Färgerna illustrerar var respektive delar av synfältet bearbetas. Diagram illustrerar synbortfall efter skador vid sex olika platser.

Nervus opticus

Med cellkroppar i retina (dess ganglieceller) och axon som löper omslutna av meninges genom canalis opticus till fossa cranii media är N. OPTICUS, nc. II, egentligen inte en kranialnerv. Den har indelats så av historiska skäl men är i strikt bemärkelse del av encephalon på ett sätt som de andra "riktiga" kranielnerverna inte är. I fossa cranii media bildar de CHIASMA OPTICUM ("synnervkorsningen") där fibrer temporalt

©

140 3 SYSTEMA NERVOSUM

(mot os temporale) om fovea fortsätter ipsilateralt medan fibrer nasalt (mot nasus) om fovea korsar över till kontralaterala sidan. Efter chiasma opticum sker namnbyte till TRACTUS OPTICUS trots att någon synapsbildning inte har skett. De flesta av fibrerna bildar synapser i CORPUS GENICULATUM LATERALE som är en av thalamus kärnor (s. 128 och 133). Överkorsningen av drygt hälften av fibrerna i nn. optici är nödvändig för perception av djup. Höger synfälts fotoner landar på retinas vänstra hälft (temporalt på vänster retina, nasalt på höger retina) och vice versa. Det superiora synfältets fotoner landar på retinaes nedre hälft medan det inferiora synfältet registreras på den övre hälften. Detta arrangemang leder till att de nasala fibrerna korsar över så att vänster synfält bearbetas i lobus occipitalis dexter medan höger synfält bearbetas i lobus occipitalis sinister. Det superiora synfältet bearbetas inferiort om sulcus calcarinus medan det inferiora synfältet bearbetas superiort om sulcus calcarinus. Arkitekturen gör att en skada till exempel i höger hemisfärs synbark superiort om sulcus calcarinus leder till bortfall i det vänstra inferiora synfältet i båda ögonen.

• Funktion: syn
• Passage: från retina genom canalis opticus till chiasma opticum och vidare till thalamus corpus geniculatum laterale via tractus opticus

Nervus vestibulocochlearis

NERVUS VESTIBULOCOCHLEARIS, nc. VIII, (balans och hörsel) utgörs av två nerver som delvis löper tillsammans, därav samlingsnamnet. Den vestibulära nerven (n. vestibularis) bildas av axoner från bipolära celler i GANGLION VESTIBULARE. De perifera processerna kontaktar receptorer i sacculus, utriculus och båggångarna (s. 178) medan de centrala processerna från och med inträdet till meatus acusticus internus i höjd med medulla oblongatas övergång i pons åtföljs av n. cochelaris. I pons och medulla oblongata återfinns fyra kranialnervskärnor (NUCLEI VESTIBULARES) på var sida.

Hörseldelen av nc. VIII består även av axoner från bipolära celler (GANGLION SPIRALE) vars perifera processer kontaktar sinnesceller för hörsel (s. 177) och vars centrala processer (n. cochlearis) löper tillsammans med n. vestibularis genom meatus acusticus internus för att sedan avvika till två nuclei COCHLEARES i medulla oblongata och pons. Notera att även n. facialis (nc. VII) samt a. och v. labyrinthi löper genom samma kanal.

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 141

Figurbeskrivning: En detaljerad diagram över innerörat och dess nervsystem. Bilden visar cochlean (snäckan), vestibularis (balansorganet) samt de relaterade nervganglierna och kärnorna. Pilarna och linjerna pekar på och namnger de olika delarna, som ganglion spirale cochleae, ganglion vestibulare, n. vestibularis, n. cochlearis och n. vestibulocochlearis (nc. VIII). Den nedre delen av bilden visar också de cochleära och vestibulära kärnorna (nucleus cochlearis anterior, lateralis, superior, posterior, inferior och medialis). Texten ”Figur 3.29 Nervus vestibulocochlearis (nc. VIII), superior vy” är placerad bredvid illustrationen. Illustrationen är i en ljusgul/beige färg för de neuralsbanorna och en rosa/grå färg för övriga strukturer, med blåa nervändar som ser ut som bubblor.

• Funktion: balans och hörsel
• Passage: från auris interna genom meatus acusticus internus till pons och medulla oblongata

DE FEM MOTORISKA KRANIALNERVERNA De fem kranialnerver som har rent motorisk funktion är ncc. III, IV, VI, XI, XII.

Ögonnerverna: N. oculomotorius, N. trochlearis och N. abducens NERVUS OCULOMOTORIUS, nc. III, bildas av axoner från flera hjärnstamskärnor. NUCLEUS NERVI OCULOMOTORII, i den mest mediala somato-efferenta kolumnen kring acqueductus cerebri i mesencephalon, innerverar tvärstrimmig muskulatur (fyra av de sex musculi externi bulbi oculi, se s. 183). NUCLEI ACCESSORII NERVI OCULOMOTORII (Edinger-Westphals kärna) bryter dock mot den generella arkitekturen genom att denna visceroefferenta kärna snarast ligger i samma somato-efferenta kolumn, superiort om nucleus nervi oculomotorii. Axon från den accessoriska kärnan ger parasympatisk aktivering av GANGLION CILIARE vars postsynaptiska fibrer kontraherar pupilla och ackomoderar lens enligt s. 182.

© Här är texten i markdown-format, med beskrivningar av bilderna:

142 3 SYSTEMA NERVOSUM

NERVUS TROCHLEARIS, nc. IV, cellkroppar (NUCLEUS NERVI TROCHLEARIS) ligger också i mesencepahlons mediala somato-efferenta kolumn, kaudalt om n. oculomotorius kärnor. Nerven aktiverar m. obliquus superior. Notera att n. trochlearis är unik på två vis: det är den enda kranialnerven som lämnar hjärnstammen på dorsalsidan och den har sitt ursprung i motsatta sidans kärna (axonerna korsar över till kontralaterala sidan innan nerven utträder).

NERVUS ABDUCENS, nc. VI, kärna (NUCLEUS NERVI ABDUCENTIS) återfinns i samma somato-efferenta kolumn men relativt långt ifrån de två andra, nära ventriculus quartus i pons. Axonen lämnar hjärnstammen än längre inferiort, i vinkeln mellan pons och medulla oblongatas pyramis. Nerven innerverar bara m. rectus lateralis.

Kranialnervskärnornas läge i hjärnstammen gör att en undersökning av ögonrörelser ibland kan ge god information om nivån på en skada i hjärnstammen.

Alla tre ögonnerver ansvarar även för proprioception i mm. externi bulbi oculi.

• Funktion: ögonrörelser enligt s. 183, kontraherar pupilla, ackomoderar lens, proprioception mm. externi bulbi oculi.
• Passage: samtliga löper genom sinus cavernosus och fissura orbitalis superior in till orbita.

Figur 3.30 Nn. oculomotorius (nc. III), trochlearis (nc. IV) och abducens (nc. VI), vänster sida.

(Här skulle en bild av nätverket av nerver runt ögat, sedd från vänster sida, finnas. Bilden visar hur nervus oculomotorius (nc. III), nervus trochlearis (nc. IV) och nervus abducens (nc. VI) förgrenar sig och innerverar de olika ögonmusklerna. Specifika delar av nervsystemet, såsom "radix sensoria (nasociliaris) ganglii ciliaris" och "radix sympathica ganglii ciliaris", tillsammans med "n. oculomotorius (nc. III), r. superior" och "r. parasympathica (oculomotoria) ganglii ciliaris", är också markerade, liksom "n. ciliaris longus" och "nn. ciliares breves". Kärnorna för dessa nerver, som "nucleus accessorius nervi oculomotorii", "nucleus nervi oculomotorii", "nucleus nervi trochlearis", "nucleus nervi abducentis", visas som referenspunkter längre bort från ögat. Kopplingen till "n. opthalmicus (nc. V₁)" är också angiven.)

3 SYSTEMA NERVOSUM 143

Nervus accessorius NERVUS ACCESSORIUS, nc. XI, definieras som en kranialnerv men är egentligen en spinalnerv som har det udda förloppet att löpa upp och in i kraniet genom foramen magnum och sedan ut igen genom foramen jugulare utan att bilda några intrakraniella synapser. Cellkropparna återfinns således i medulla spinalis.

• Funktion: innerverar m. trapezius och m. sternocleidomastoideus
• Passage: från halsryggmärgen upp och in i kraniet genom foramen magnum, ut och ner från kraniet genom foramen jugulare

En detaljerad beskrivning av bilden saknas men visas istället: En anatomisk schematisk teckning som visar kranialnerver, specifikt nervus accessorius (kranialnerv XI) och dess relation till omgivande strukturer. Teckningen presenterar en främre vy av nacken och övre bröstryggen, där benstrukturer som kotor och kraniebasen är synliga i en neutral färg. Stora muskler som m. sternocleidomastoideus och m. trapezius är bortskurna eller delvis borttagna för att exponera djupare strukturer. Nervus accessorius avbildas med sina kraniala och spinala rötter, som möts och löper genom foramen magnum. Nerven fortsätter sedan ut genom foramen jugulare, tillsammans med nervus vagus (kranialnerv X). Grenar från nervus accessorius och cervikala nerver (C2, C3, C4) visas innervtera relevanta muskler.

©

Figur 3.31 Nervus accessorius (nc. XI), anterior vy, m. sternocleidomastoideus avklippt och m. trapezius till större delen borttagen. 144 3 SYSTEMA NERVOSUM

Nervus hypoglossus

NERVUS HYPOGLOSSUS, nc. XII, är den enda kranialnerven från medulla oblongata som utträder anteriort istället för posteriort om oliva inferior. Axoner från en serie små nervrötter löper samman och lämnar kraniet genom canalis nervi hypoglossi. Här får nerven sällskap av spinalnerver som löper till några av de supra- och infrahyoidala musklerna. Inferiort och medialt om angulus mandibulae vrider sig nc. XII anteriort och förgrenar sig till det muskelkomplex som utgör och rör tungan (lingua). NUCLEUS NERVI HYPOGLOSSI är en lång kärna som sträcker sig superioinferiort genom medulla oblongata.

• Funktion: innerverar tungmuskulatur
• Passage: från medulla oblongata anteriort om oliva inferior, ut genom canalis nervi hypoglossi och inferiort/medialt om angulus mandibulae till lingua.

[BILD: En detaljerad medicinsk illustration som visar Nervus hypoglossus (kranialnerv XII) och dess relation till omgivande strukturer i nacke och huvud. På vänster sida av bilden syns en sektionsvy av munhålan och tungan, med nerver som förgrenar sig ut i tungans muskler. På höger sida av bilden, skärs huvudet och nacken i en frontalvy, med ryggraden som centrum. Olika delar av nervsystemet, inklusive nervkärnor (nucleus nervi hypoglossi), hypoglossusnerven själv (n. hypoglossus (nc. XII)), och cervikala nerver (n. cervicalis (C1), n. cervicalis (C2), n. cervicalis (C3)) med deras anteriora rami (r. anterior), är tydligt märkta. Nervkärnan är markerad i rött högst upp. Nerven löper ner längs halsen och förgrenar sig till tungans muskler. Bilden är schematiskt åskådliggjord för att visa nervens förlopp och dess förbindelser med de cervikala segmenten.]

Figur 3.32 Nervus hypoglossus (nc. XII), schematiskt mediansnitt, vy från vänster.

©

DE FYRA BLANDADE KRANIALNERVERNA

De fyra blandade nervi craniales, V, VII, IX och X, har många olika funk-tioner men en gemensam funktion är att de sköter systema digestoriums tvärstrimmiga muskulatur. N. trigeminus, nc. V, innerverar tuggmuskulaturen, n. facialis, nc. VII, rör på läpparna och n. glossopharyngeus, nc. IX, samt n. vagus, nc. X, innerverar muskulaturen för sväljrörelser.

Nervus trigeminus

Namnet NERVUS TRIGEMINUS, nc. V, "trillingnerven”, härstammar från att nervens intrakraniella ganglion, GANGLION TRIGEMINALE, avger tre stora grenar som innerverar olika delar av huvudet. Själva n. trigeminus är en kort stam som löper från laterala pons till gangliet beläget lateralt om sinus cavernosus i fossa cranii media. N. trigeminus består av en större sensorisk rot och en mindre motorisk rot.

Den motoriska roten härstammar från NUCLEUS MOTORIUS NERVI TRI-GEMINI i pons mediala somato-efferenta kolumn. Den sensoriska rotens axoner, varav de flesta har sitt ursprung i ganglion trigeminales pseu-dounipolära neuron, terminerar i två olika kärnor i den somato-affe-renta kolumnen (den mest laterala) genom stora delar av hjärnstammen: NUCLEUS PRINCIPALIS NERVI TRIGEMINI Och NUCLEUS SPINALIS NERVI TRIGEMINI. Den tredje sensoriska trigeminuskärnan, NUCLEUS MESENCEPHALICUS NERVI TRIGEMINI, är ett specialfall. Den innehåller muskelafferenters gangliecel-ler som, ovanligt nog, befinner sig inuti hjärnstammen och inte i själva trigeminusgangliet. I denna kärna sker således inte någon synaptisk omkoppling av sensoriska signaler. De centrala axonerna från neuronen i den mesencephala trigeminuskärnan terminerar i den motoriska tri-geminuskärnan och i de båda andra sensoriska trigeminuskärnorna.

De sensoriska fibrerna går efter inträde i pons rakt in, upp eller ner till de sensoriska kärnorna. Dessa passager tar upp en signifikant del av hjärn-stammens volym under namnet TRACTUS SPINALIS NERVI TRIGEMINI. Efter synaptisk omkoppling i de sensoriska kärnorna leds information via kontralaterala thalamus till cortex cerebri genom den korsande banan LEMNISCUS TRIGEMINALIS.

Från GANGLION TRIGEMINALE avgår n. trigeminus i tre stora grenar:

• n. ophthalmicus (nc. V₁)
• n. maxillaris (nc. V₂)
• n. mandibularis (nc. V₂)

N. ophthalmicus innerverar hud och membran i ansiktet ovan ögon-höjd (inklusive näsrygg och cornea, samt anterior och supratentoriell dura mater). N. maxillaris innerverar framför allt hud och membran i ansiktet mellan ögon och mun (samt dura mater i anteriora fossa cranii media). N. mandibularis slutligen innerverar den inferiora tandraden,

---

© 146 3 SYSTEMA NERVOSUM

hud och membran i delarna av ansiktet i höjd med nedre delen av munnen och under munnen, samt uppåt, temporalt. Smakfibrer som innerverar de två främre tredjedelarna av linguas mucosa följer till en början denna division av trigeminus men avgår som CHORDA TYM-PANI, nc. VII. Den motoriska roten löper inferiort om ganglion trigeminale, blandar sig med n. mandibularis vid passagen genom foramen ovale och innerverar bland annat mm. masticatorii (s. 203) och m. tensor tympani (s. 175).

• Funktion: sensorik (ansikte, tänder, mun, näsa, temporalt), tuggrörelser, spänner trumhinnan
• Passage: samtliga från laterala pons, (n. ophthalmicus genom fissura orbitalis superior, (n. maxillaris genom foramen rotundum, (n. mandibularis genom foramen ovale

Figur 3.33 En detaljerad illustration från sidan av ett mänskligt huvud som visar trigeminusnerven (Nervus trigeminus, nc. V) och dess förgreningar. Illustrationen visar olika delar av nervsystemet, såsom kärnor i hjärnstammen och nervbanor som sträcker sig genom ansiktet och käken. Nerver som n. ophthalmicus (V1) syns övre delen av ansiktet, n. maxillaris (V2) i mitten, och n. mandibularis (V3) i underkäken. Ganglion och olika nervgrenar som ganglion ciliare, n. infraorbitalis, n. lingualis, n. alveolaris inferior, och ganglion submandibulare är tydligt märkta. Bilden ger en översikt över hur trigeminusnerven är strukturerad och var dess olika grenar befinner sig anatomiskt.

3 SYSTEMA NERVOSUM 147

Bildbeskrivning: En medicinsk illustration visar nervus facialis (ansiktsnerven) och dess grenar i en lateral vy av vänster sida av huvudet. Centralt syns ansiktsnerven och dess förgreningar som når olika delar av ansiktet. Flera nervbanor är markerade med text.

Till vänster om ansiktet, från pannan ner till hakan, syns:

• n. petrosus profundus (sympatisk)
• rr. temporales
• rr. zygomatici
• chorda tympani
• rr. buccales
• n. lingualis
• rr. marginales mandibulae
• ganglion submandibulare

Från det synliga örat och in mot huvudet syns:

• n. petrosus major (parasympatisk)
• meatus acusticus internus
• nucleus nervi facialis
• nucleus tractus solitarii
• nucleus spinalis nervi trigemini
• nucleus salivatorius superior
• n. auricularis posterior, r. auricularis
• plexus caroticus internus
• rr. colli

En textruta under bilden lyder:

Figur 3.34 Nervus facialis (nc. VII), lateral vy, vänster sida.

Nervus facialis

NERVUS FACIALIS, nc. VII, har precis som n. trigeminus fyra komponenter.

Den största komponenten är den blandat somatiska och motoriska med ursprung i NUCLEUS NERVI FACIALIS i pons. Efter passage genom canalis nervi facialis och foramen stylomastoideum delas nerven inuti gl. parotidea upp i fem motoriska grenar som innerverar ansiktets mimiska muskler. Under passagen genom canalis nervi facialis avger nerven också en motorisk gren till m. stapedius i mellanörat.

Övriga tre divisioner har sina kärnor i medulla oblongata och löper i en del av n. facialis, benämnd n. intermedius. En visceromotorisk komponent med ursprung i NUCLEUS SALIVATORIUS SUPERIOR löper via n. petrosus major respektive chorda tympani till tår- och salivkörtlar. De två sensoriska divisionerna utgörs av axoner från bipolära neuron i GANGLION GENICULI. Smakafferenter från tungans främre två tredjedelar

© 148 3 SYSTEMA NERVOSUM

samt palatum molle löper via chorda tympani till NUCLEI TRACTUS SOLI-TARII, medan somatisk sensorik kring ytterörat förmedlas till nucleus spinalis nervi trigemini (trots namnet mottar celler här alltså även information från andra kranialnerver). Den sensoriska innerveringen kring ytterörat betraktas ofta som insignifikant.

• Funktion: ansiktsmotorik inklusive läppar, salivproduktion, tårproduktion, smaksensorik, skydd mot starka ljud
• Passage: ut/inträde i höjd med medulla oblongatas övergång i pons, genom meatus acusticus internus, canalis facialis, foramen stylo-mastoideum och gl. parotidea

Nervus glossopharyngeus

NERVUS GLOSSOPHARYNGEUS, nc. IX, bildas av axoner tillhörande kärnor i samtliga fyra funktionella kolumner och har därmed fyra olika funk-tioner. De två efferenta funktionerna är relativt klara. Från NUCLEUS SALIVATORIUS INFERIOR (visceral efferent; parasympatisk) innerveras

Figur 3.35 Nervus glossopharyngeus (nc. IX), schematiskt mediansnitt, vy från vänster.

En detaljerad medicinsk illustration som visar nervus glossopharyngeus (kranialnerv IX) i ett schematiskt mediansnitt från vänster sida av huvudet. Bilden representerar ett snitt genom huvudet som visar de anatomiska relationerna för denna nerv.

De anatomiska strukturerna som visas och pekas ut med etiketter är:

• Plexus tympanicus: Ett nätverk av nerver i trumhålan.
• n. petrosus minor: En nerv som grenar av från plexus tympanicus och går mot ganglion oticum.
• ganglion oticum: Ett autonomt ganglion (nervknut) som är associerat med nervus glossopharyngeus och styr salivkörtlar.
• n. tympanicus: En gren av glossopharyngeusnerven som bidrar till plexus tympanicus.
• r. musculi stylopharyngei: En gren som innerverar stylopharyngeusmuskeln.
• rr. pharyngeales: Grenar som bidrar till farynxplexus och innerverar muskler och slemhinnor i svalget.
• nucleus tractus solitarii: En kärna i hjärnstammen som tar emot smaksensationer och viscerala afferenter.
• nucleus salivatorius inferior: En parasympatisk kärna i hjärnstammen som styr salivsekretion.
• nucleus ambiguus: En motorisk kärna i hjärnstammen som innerverar muskler i svalget och struphuvudet.
• nucleus och tractus spinalis nervi trigemini (nc. V): Kärnan och banan som tar emot smärtsignaler och temperatur från ansiktet, och som också kan ta emot information från andra kranialnerver.
• n. glossopharyngeus (nc. IX): Huvudnerven som avbildas, kranialnerv IX.
• ganglion superius och ganglion inferius: Sensoriska ganglier associerade med glossopharyngeusnerven.
• rr. tonsillares och lingualis: Grenar som innerverar tonsiller och tungan.
• r. sinus carotici: En gren som innerverar sinus caroticus, en baroreceptor som reglerar blodtrycket.

Illustrationen visar flera nervgrenar med tunna linjer, kärnor som skissade strukturer i hjärnan, och ganglier som små ovala eller runda strukturer längs nervbanorna. Skelettdelar av kraniet och käken är skissade i grått för anatomisk orientering. Färger används för att skilja på olika nervstrukturer, exempelvis röda linjer för några nervbanor och blåvita för andra kärnor.

©

3 SYSTEMA NERVOSUM 149

spottkörteln gl. parotidea efter omkoppling i ganglion oticum, medan axoner från NUCLEUS AMBIGUUS (somatisk efferent) innerverar en enda muskel, m. stylopharyngeus.

Som namnet indikerar är sensorik, inklusive smak, från tunga (den posteriora tredjedelen) och svalg de viktigaste funktionerna för denna nerv. Utöver afferenter från tunga och svalg leder även n. glossopharyngeus viscero-afferenta grenar från sinus caroticus baroreceptorer (blodtryck, s. 249) och glomus caroticums kemoreceptorer (blodgaser, s. 250).

• Funktion: smaksensorik, salivproduktion, baro- och kemo-sensation
• Passage: utträder lateralt på medulla oblongata och lämnar cranium genom foramen jugulare (där dess sensoriska ganglier är belägna).

Nervus vagus

Den mycket långa NERVUS VAGUS, nc. X, (lat. vagus vandrande), löper ner till tungrot, gom, pharynx, larynx, hjärta, bronker, lungor och abdominala viscera.

Innervering av tungroten är sensorisk (smak) medan innervering av mjuka gommen, pharynx och larynx är motorisk. Den motoriska innerveringen gör n. vagus viktig för att svälja och producera talljud. Ett exempel på detta är uttal av bokstaven K som unikt testar n. vagus innervering av mjuka gommen.

Innervering av organ i thorax och abdomen är parasympatisk. Värt att notera är en viktig sidoskillnad vad gäller nervens grenar till halsen. N. vagus dx ger ifrån sig N. LARYNGEUS RECURRENS DX som krokar sig runt a. subclavia dx och stiger uppåt mellan oesophagus och trachea. N. LARYNGEUS RECURRENS SIN är signifikant längre och vänder upp först efter att ha krokat sig runt arcus aortae.

GANGLION SUPERIUS i foramen jugulare och GANGLION INFERIUS inferiort om denna är somatiskt respektive visceralt sensoriska.

Samtliga fyra kärnor relaterade till n. vagus återfinns i medulla oblongata och tre av dem delas av bland andra n. glossopharyngeus (ncl ambiguus, ncl spinalis nervi trigemini och ncl tractus solitarii). N. vagus unika kärna, NUCLEUS DORSALIS NERVI VAGI, ligger mot medulla oblongatas dorsala vägg. Denna kärna innehåller nervens preganglionära, parasympatiska neuron.

Nervens mycket stora antal förgreningar beskrivs inte i detalj här.

__

150 3 SYSTEMA NERVOSUM

Beskrivning av bilden: En detaljerad schematisk illustration av vagusnerven (nc. X) och dess förgreningar i människokroppen. Bilden visar hur nerven utgår från hjärnan och sträcker sig genom hals, bröstkorg och buk, där den innerverar olika organ. Vagusnervens banor och kopplingspunkter är tydligt markerade med linjer, och olika grenar och plexa är namngivna för att visa deras förbindelser med olika kroppsdelar och organ. Blå linjer representerar vissa nervbanor och noder, medan röda linjer representerar karotissinus-nerven. Hjärna, struphuvud, lungor, hjärta, matstrupe, lever, magsäck, mjälte, njurar och tarmar är markerade för att visa nervens fördelning.

n. vagus (nc. X), r. auricularis n. vagus (nc. X), r. meningeus

rr. linguales

rr. tracheales et oesophageales n. laryngeus recurrens dx plexus pulmonalis och rr. bronchiales

truncus vagalis posterior r. hepaticus (omentum minus) rr. coeliaci plexus hepaticus

n. vagus (nc. X) nucleus dorsalis nervi vag nucleus tractus solitarii nucleus ambiguus tractus et nucleus spinalis nervi trigemini ganglion superius (nc. X) ganglion inferius (nc.) n. vagus (nc. X), r. pharyngealis n. vagus (nc. X), r. communicans cum ramo sinus carotici (nc. IX) plexus pharyngeus n. laryngeus superior r. cardiacus cervicalis superior r. cardiacus cervicalis inferior r. cardiacus thoracicus n. laryngeus recurrens sin. plexus pulmonalis plexus cardiacus plexus oesophageus truncus vagalis anterior rr. gastrici anteriores plexus splenicus plexus suprarenalis plexus renalis (rr. intestinales)

Figur 3.36 Nervus vagus (nc. X), schematisk representation.

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 151

• Funktion: smak, sväljrörelser, talmotorik, lyfter gommen, visceral afferens och efferens.
• Passage: lateralt från medulla oblongata, genom foramen jugulare, löper i halsen tillsammans med a. carotis communis och v. juglaris interna i vagina carotica.

En sammanfattning av nervi craniales funktioner och passage anges i tabell 3.3 och kranialnervernas kärnor illustreras i bildbeskrivning 3.37.

Bildbeskrivning 3.37: En illustration som visar kranialnervernas kärnor. (Observera: Denna bild är inte tillgänglig för textbeskrivning, utan endast den refererande texten "figur 3.37" finns i originaltexten.)

Tabell 3.3 Sammanfattning nervi craniales.

Nervus cranialis	#	Typ	Passage genom cranium
N. olfactorius	I	Sensorisk	Lamina cribrosa
N. opticus	II	Sensorisk	Canalis opticus
N. oculomotorius	III	Motorisk	Fissura orbitalis superior
N. trochlearis	IV	Motorisk	Fissura orbitalis superior
N. trigeminus	V	Blandad	V₁: fissura orbitalis superior V₂: foramen rotundum V₃: foramen ovale
N. abducens	VI	Motorisk	Fissura orbitalis superior
N. facialis	VII	Blandad	Meatus acusticus internus
N. vestibulocochlearis	VIII	Sensorisk	Meatus acusticus internus
N. glossopharyngeus	IX	Blandad	Foramen jugulare
N. vagus	X	Blandad	Foramen jugulare
N. accessorius	XI	Motorisk	In: foramen magnum, Ut: foramen jugulare
N. hypoglossus	XII	Motorisk	Canalis nervi hypoglossi

Delade nuclei craniales

Ncl ambiguus	Sväljrörelser (ncc. IX och X) och tal (nc. X)
Ncl tractus solitarii	Smak (ncc. VII, IX, X), visceral sensorik (nc. X), baro- och kemoreception (nc. IX)
Nucleus spinalis nervi trigemini	Sensorik (ncc. V, VII, IX, X)

Notera hur nära ncl tractus solitarii, ncl ambiguus och ncc vestibulare ligger varandra. Samförekomst av symptom kan ge mycket precis skadelokalisation.

©

3 SYSTEMA NERVOSUM

En detaljerad medicinsk illustration som visar en schematisk representation av kranialnerverna III-XII i medialplanet (a) och i posterior vy (b). Bilden är en utsnittad del av en medicinsk lärobokssida, med en sidrubrik "152 3 SYSTEMA NERVOSUM" i övre vänstra hörnet och "" längst ner till höger. Texten beskriver olika nervstrukturer. Färgade linjer representerar nervbanor som strålar ut från olika kärnor i hjärnstammen.

| Struktur på vänster sida av bilden (a)           | Struktur på höger sida av bilden (a)               |
|--------------------------------------------------|----------------------------------------------------|
| nucleus ruber                                    | glandula pinealis                                  |
| pedunculus cerebri, crus cerebri                 | nucleus accessorius nervi oculomotori              |
| n. oculomotorius (nc. III)                       | nucleus nervi oculomotorii                         |
| nucleus nervi trochlearis                        | n. trochlearis (nc. IV)                            |
| n. trigeminus (nc. V)                            | nucleus mesencephalicus nervi trigemini            |
| nucleus motorius nervi trigemini                 | (nucleus pontinus nervi trigemini)                 |
| pons                                             | nucleus nervi abducentis                           |
| nucleus nervi facialis                           | nuclei vestibulares                                |
| n. facialis (nc. VII)                            | nucleus salivatorius superior                      |
| n. abducens (nc. VI)                             | nuclei cochleares                                  |
| n. vestibulocochlearis (nc. VIII)                | nucleus salivatorius inferior                      |
| n. glossopharyngeus (nc. IX)                     | nucleus dorsalis nervi vagi                        |
| n. vagus (nc. X)                                 | nucleus nervi hypoglossi                           |
| n. hypoglossus (nc. XII)                         | nucleus ambiguus                                   |
| n. accessorius (nc. XI)                          | nucleus tractus solitarii                          |
|                                                  | nucleus spinalis nervi trigemini                   |
|                                                  | nucleus nervi accessorii                           |
|                                                  | n. accessorius (nc. XI), radices spinales          |

Figur 3.37

Nuclei craniales III-XII, schematisk representation i a) medianplanet och b) posterior vy [Bildbeskrivning: En medicinsk illustration i färg som visar en ventral vy av hjärnstammens anatomiska position av olika nervkärnor (nuclei) och deras associerade nerver. Hjärnstammen är avbildad som en avlång struktur som utgår från mitthjärnan (mesencephalus) över pons (bryggan) till medulla oblongata (förlängda märgen). Olika kärnor är markerade med färgglada punkter – röda, orangea, gula, purpur, och blåa – som representerar olika nervkärnor. Linjer sträcker sig från dessa punkter till etiketter med latinska namn som identifierar de respektive kärnorna.]

Vänster sida (kraniala till kaudala kärnor):

• nucleus accessorius nervi oculomotorii (röd prick högst upp)
• nucleus nervi oculomotorii (röd prick strax under den föregående)
• nucleus nervi trochlearis (röd prick under ögonnervskärnorna)
• nucleus motorius nervi trigemini (orange prick i ponsnivå)
• nucleus nervi abducentis (orange prick strax under trigeminuskärnan)
• nucleus nervi facialis (orange prick under abducenskärnan)
• nucleus salivatorius superior (gul prick under facialiskärnan)
• nucleus salivatorius inferior (gul prick strax under den övre salivatoriska kärnan)
• nucleus ambiguus (lila prick)
• nucleus dorsalis nervi vagi (lila prick under abducenskärnan)
• nucleus nervi hypoglossi (lila prick)
• nucleus nervi accessorii (lila prick)

Höger sida (kraniala till kaudala kärnor):

• nucleus mesencephalicus nervi trigemini (blå-grön prick högst upp i mitthjärnan)
• nucleus pontinus nervi trigemini (blå prick i ponsnivå)
• nucleus principalis posterior (ljusblå prick)
• nucleus vestibularis superior (ljusblå prick, del av "nuclei vestibulares")
• nucleus vestibularis lateralis (ljusblå prick, del av "nuclei vestibulares")
• nucleus vestibularis inferior (ljusblå prick, del av "nuclei vestibulares")
• nucleus vestibularis medialis (ljusblå prick, del av "nuclei vestibulares")
• nucleus spinalis nervi trigemini (blå linje som sträcker sig nedåt från den pontina kärnan)
• nucleus tractus solitarii (grön prick)

Allmänna anteckningar:

• SYSTEMA NERVOSUM och sidnummer 153 är placerade i övre högra hörnet.
• "© " står i sidfoten. 154 3 SYSTEMA NERVOSUM

MEDULLA SPINALIS OCH BANSYSTEM

MEDULLA SPINALIS, ryggmärgen (figur 3.38), tar vid efter medulla oblongata vid foramen magnum och sträcker sig kaudalt inuti canalis vertebralis ner till nivå L I–L II. Här slutar medulla spinalis och nerver till de nedre extremiteterna löper i en "hästsvansliknande" bunt, CAUDA EQUINA. Medulla spinalis är betydligt tjockare vid de regioner där spinalnerver går till armar och ben och många nerver finns tätt samlade. Dessa

[En detaljerad bild av ryggraden och ryggmärgen i en schematisk frontalvy. Bilden visar olika segment av ryggmärgen och motsvarande kotor. På vänster sida av bilden är benämningarna för de olika segmenten av ryggmärgen listade, medan den högra sidan visar en illustration av själva ryggmärgen med dess nervrötter.

Segmenten inkluderar:

• segmenta cervicalia (C1-C8): Målade i gult högst upp.
• segmenta thoracica (T1-T12): Målade i rött i mitten.
• segmenta lumbalia (L1-L5): Målade i blått under de thorakala segmenten.
• segmenta sacralia (S1-S5): Målade i grönt under de lumbala segmenten.
• segmenta coccygea (Co1-Co3): Målade i den mörkaste gröna nyansen längst ner.
• cauda equina: Representeras av en samling nervfibrer som sträcker sig nedanför de sakrala segmenten.

Brevid varje segmente ser man en rad med romerska siffror som indikerar positionen av ryggmärgskotorna. Nervrötterna strålar ut från ryggmärgen till sidorna. De cervikala segmenten finns i nackområdet, de thorakala i bröstområdet, de lumbala i ländryggen, de sakrala i korsbenet och de coccygeala i svanskotan.]

Figur 3.38 Medulla spinalis uppdelning i segment, transversalsnitt.

© 3 Systema Nervosum 155

förstoringar benämns INTUMESCENTIA CERVICALIS (C3-T2) respektive INTUMESCENTIA LUMBOSACRALIS (T11-S3). Övriga viktiga landmärken är dels FISSURA MEDIANA ANTERIOR, en fåra på ventralissidan, vari a. spinalis anterior löper, dels CONUS MEDULLARIS, det konformade slutet av medulla spinalis innan cauda equina tar vid.

Medulla spinalis kan sägas ha tre funktioner: omkopplingsstation och ledningsrör för motorisk och sensorisk information, sista finjustering av motoriken och koordinering av lokala reflexer.

Medulla spinalis SUBSTANTIA GRISEA (grå substans) är fjärilsformad i genomskärning. I mitten återfinns likvorröret canalis centralis (se nedan). "Vingarna" benämns CORNU ANTERIUS respektive CORNU POSTERIUS och ett sidoutskott benämns CORNU LATERALE. För medulla spinalis som helhet omtalas dessa strukturer av grå substans som kolumner: COLUMNA ANTERIUS, POSTERIUS och LATERALE. På svenska talar vi ofta om det motoriska "ventralhornet" och det sensoriska "dorsalhornet". Denna gråa substans beskrivs vidare i termer av numrerade laminae (I-X) och kärnor enligt figur [Bildbeskrivning: En schematisk illustration av en sektion av ryggmärgen, som visar placeringen av grå substans ("grisea") formad som en fjäril och omgiven av vit substans. I den grå substansen är de olika hornen (ventrala, dorsala, laterala) tydligt markerade.]. Nucleus thoracicus posterior på varje nivå bildar tillsammans Clarks kolumn. Lateralhornet är autonomt efferent (sympaticus på torakal och övre lumbal nivå och parasympaticus på sakral nivå).

Där nerverna utträder från ryggmärgen benämns "nervrötterna" RADIX VENTRALIS (motoriska) respektive RADIX DORSALIS (sensoriska). Ventral- och dorsalrötter från respektive ryggmärgssegment förenas till en spinalnerv (TRUNCUS NERVI SPINALIS) som i sin tur delar sig i en mindre dorsal gren (RAMUS DORSALIS; innerverar muskulatur och hud i anslutning till kotpelaren) och en större ventral gren (RAMUS VENTRALIS; innerverar laterala och anteriora delar av bålen samt extremiteter). Dorsalrotsgangliet (GANGLION SENSORIUM NERVI SPINALIS), som innehåller de primärafferenta neuronens cellkroppar, är beläget i dorsalroten strax innan denna förenas med ventralroten.

SUBSTANTIA ALBA (vit substans) omger den grå och utgörs till större delen av de långa bansystemen. En kliniskt viktig kunskap gällande dessa är att veta om och på vilken nivå axoner i bansystemet korsar medellinjen. Notera att namnen anger från vilken struktur axonerna härstammar och var de terminerar. Notera även att de flesta har inverterade motsvarigheter (t.ex. tractus spintotectalis och tractus tectospinalis). Nedan följer en beskrivning som utgår i bansystemens funktion, men makroanatomiskt talar vi också om FUNICULUS ANTERIOR, LATERALIS och POSTERIOR som enkom beskriver den främre, laterala och bakre vita substansen.

© 156 3 SYSTEMA NERVOSUM

Här finns en bild som visar tvärsnitt av ryggmärgen på tre olika nivåer: a) cervikal del, b) thorakal del, och c) lumbal del. Varje sektion är märkt med olika anatomiska strukturer.

a) Tvådimensionell illustration av ett transversellt snitt av ryggmärgen på cervikal nivå. Strukturen är relativt stor och omväxlar mellan grå- och vit substans. Vissa delar är svagt rosa eller orange och representerar troligtvis nervfibrer och cellkroppar.

Följande strukturer är utmärkta:

• sulcus medianus posterior
• substantia gelatinosa centralis
• funiculus lateralis
• canalis centralis
• radix anterior, funiculus anterior
• fissura mediana anterior
• fasciculus gracilis
• fasciculus cuneatus
• substantia gelatinosa
• columna posterior, cornu posterius
• columna anterior, cornu anterius
• commissura alba
• pia mater spinalis

b) Denna bild är en tvärsnittsskiss av ryggmärgen på thorakal nivå. Utseendet liknar den cervikala delen men är mindre, och den centrala grå substansen har en annorlunda form, vilket indikerar en annan region i ryggmärgen.

Följande strukturer är utmärkta:

• sulcus medianus posterior
• columna posterior, cornu posterius
• substantia gelatinosa centralis
• columna anterior, cornu anterius
• commissura alba anterior
• fissura mediana anterior
• funiculus posterior
• columna posterior, cornu posterius
• funiculus lateralis
• columna intermedia, cornu laterale
• funiculus anterior

c) Detta är en tvärsnittsskiss av ryggmärgen på lumbal nivå. Formen är oval och mer kompakt än de föregående bilderna, med en tydligt definierad grå substans i mitten.

Följande strukturer är utmärkta:

• sulcus medianus posterior
• radix posterior
• columna posterior, cornu posterius
• substantia gelatinosa centralis
• fissura mediana anterior

Figur 3.39 Medulla spinalis i horisontalsnitt, a) pars cervicalis, b) pars thoracica, c) pars lumbalis.

Afferenta bansystem

Afferenta bansystem illustreras i (figurer 3.40-3.42). TRACTUS SPINO- THALAMICUS LATERALIS består av axoner som förmedlar information om smärta, klåda och temperatur (även grov känslosensorik genom TRACTUS SPINOTHALAMICUS ANTERIOR) till thalamus och vidare till cortex cerebri. TRACTUS SPINORETICULARIS (inte illustrerad) når formatio reticularis och bidrar till att man blir alert som respons på smärtfulla stimuli. TRACTUS SPINOTECTALIS (fibrer blandade med tractus spintohalamicus anterior) terminerar i tectum. En känd funktion är att signalering i detta ban- system leder till att colliculi superiores i tectum orienterar ögonen mot plötsliga externa stimuli. TRACTUS SPINOOLIVARIS förmedlar propriocep- tion till nuclei olivares och vidare till bland annat cerebellum. Dessa

©

3 SYSTEMA NERVOSUM 157

En sektion av ryggmärgen med olika nervbanor inritade. De nervbanor som är markerade med rött är efferenta banor medan de gröna är afferenta. Överst är Fasciculus gracilis och Fasciculus cuneatus utritade. Från dessa sträcker sig Tractus spinocerebellaris posterior och Columna posterior, cornu posterius och canslis centralis samt Tractus spinocerebellaris anterior och columna anterior, cornu anterius. Till sist nämns även tractus spinothalamicus lateralis, Tractus spinoolivaris, Tractus spinothalamicus anterior och Tractus spinotectalis. På vänster sida av bilden är Tractus corticospinalis (pyramidalis) lateralis placerad. Från denna fortsätter Tractus rubrospinalis, Tractus reticulospinalis, Fibrae olivospinalis, Tractus vestibulospinalis medialis och Tractus corticospinalis (pyramidalis) anterior.

Figur 3.40 Medulla spinalis bansystem. Schematisk representation. Röd och grön färg illustrerar efferenta respektive afferenta bansystem.

En översiktlig bild av de sensoriska bansystemen för huden, som sträcker sig från ryggraden upp till hjärnan. De blåa nervbanorna representerar de som förmedlar finare känsel (stereognosis), och de gröna symboliserar de nervbanor som förmedlar information om smärta, klåda, temperatur och grov sensorik. Överst är Gyrus postcentralis markerad, därefter Fibrae thalamoparietales och Lemniscus medialis. Vidare noteras N. trigeminus (nc. V), Nuclei nervi trigemini och Decussatio lemniscorum, samt Nucleus gracilis. Slutligen, N. spinalis och Ganglion sensorium nervi spinalis finns längst ner på bilden. Högst upp på höger sida finns Fibraethalamoparietales och Thalamus följt av Nucleus cuneatus. Sedan kommer Tractus spinothalamicus lateralis, Tractus spinothalamicus anterior, Tractus spinoreticularis (fasciculus antero-lateralis), Tractus spinotectalis och Tractus spinoolivaris. Vid sidan av detta står det Fasciculus gracilis, Fasciculus cuneatus och Nucleus centralis.

Figur 3.41 Bansystem för hudsensorik, schematisk representation. Grön färg indikerar bansystem som förmedlar information om smärta, klåda, temperatur och grov sensorik. Blå färg indikerar bansystem som förmedlar finare känsel (stereognosis).

© 158 3 SYSTEMA NERVOSUM

Figur 3.42 Bansystem för proprioception, schematisk representation. banor formar tillsammans det så kallade anterolaterala systemet (varav en del når thalamus och därigenom cortex cerebri) och dess axoner korsar över omedelbart eller nästan omedelbart efter avgången från neuronens soma och löper upp mot hjärnstammen i den kontralaterala sidan av ryggmärgen.

TRACTUS SPINOCEREBELLARIS ANTERIOR respektive POSTERIOR förmedlar proprioception till ipsilaterala cerebellum. Axonerna i tractus spino- cerebellaris posterior korsar inte över alls, medan de i tractus spino- cerebellaris anterior korsar över till kontralaterala sidan på spinal nivå och sedan korsar över igen på hjärnstamsnivå för att terminera i den ipsilaterala sidan av cerebellum.

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 159

De tidigare nämnda fasciculus cuneatus och fasciculus gracilis ("dorsalkolumnen”) förmedlar både proprioception och stereognosis (precis taktil känsel, förmågan att känna form, textur, storlek m.m.). Överkorsning sker i hjärnstammen efter synaps i nucleus cuneatus (övre kroppshalvan) respektive gracilis (nedre kroppshalvan). Kom dock ihåg att en del taktil (grov) känsel förmedlas genom det direkt överkorsande anterolaterala bansystemet.

Efferenta bansystem

TRACTUS CORTICOSPINALIS LATERALIS och ANTERIOR (kallas tillsammans med TRACTUS CORTICOBULBARIS mellan cortex cerebri och truncus encephalis kranialnervskärnor för "pyramidbanan") består mestadels av motoraxoner från olika delar av motorisk bark i cerebrum (övre motorneuroner) till nedre motorneuroner i medulla spinalis cornu anterius. Namnet pyramidbanan kommer från att dess axoner är belägna i medulla oblongatas pyramis. Motoriska bansystem representeras schematiskt i figur 3.43.

Figur 3.43 Motoriska bansystem, schematisk representation. Denna bild visar en detaljerad schematisk representation av det motoriska bansystemet i människans nervsystem. I den övre delen av bilden syns en sektion av hjärnan som visar gyrus precentralis, corpus striatum, thalamus och substantia nigra. Från gyrus precentralis och corpus striatum löper fibrer nedåt genom hjärnstammen och ryggmärgen. Till vänster om hjärnan visas fibrer som kopplar till nuclei pontis och därefter till cerebellum nucleus dentatus. Nedanför hjärnstrukturen syns hur banorna fortsätter ner genom ryggmärgen, avporträtterad som en central kanal. Från ryggmärgen går nervbanor ut mot muskler, symboliserade av muskler och rötter för nervbanor.

Följande strukturer och banor är markerade med textetiketter och pilar:

• gyrus precentralis
• fibrae corticospinales
• corpus striatum
• thalamus
• substantia nigra
• nuclei pontis
• fibrae pontocerebellares
• thalamus (på höger sida, repetitivt)
• (tractus rubrothalamicus)
• nucleus ruber
• (tractus cerebellorubralis)
• cerebellum nucleus dentatus
• tractus bulboreticulospinalis
• cornu anterius
• radix anterior (motoria)
• n. spinalis
• tractus rubrospinalis
• tractus reticulospinalis
• tractus vestibulospinalis
• tractus tectospinalis

De kortikobulbära fibrerna korsar över precis innan de når sitt mål i hjärnstammen. Cirka 80 procent av fibrerna i tracti corticospinales korsar över i medulla oblongatas decussatio pyramidum (dessa formar den större delen av tractus corticospinalis lateralis), medan cirka 10 procent fortsätter ner på samma sida i den laterala banan. Resterande fibrer formar tractus corticospinalis anterior och korsar över i medulla spinalis på den nivå de kontaktar neuron i ventralhornet.

TRACTUS RUBROSPINALIS består av axoner med ursprung i nucleus ruber. Bansystemet, litet till storleken, bidrar till motorisk kontroll av den övre extremiteten. Överkorsning sker i mesencephalon där nucleus ruber är belägen.

TRACTUS RETICULOSPINALIS från formatio reticularis bidrar framför allt till hållning och gång. En medial del korsar inte över medan en lateral del gör det i medulla oblongata.

TRACTUS TECTOSPINALIS medger reflexmässig kontroll av huvudhållning och handorientering som svar på visuella och auditiva stimuli. Fibrerna korsar delvis över i mesecenphalon.

TRACTUS VESTIBULOSPINALIS utgår från nuclei vestibulares och är tillsammans med tractus reticulospinalis mycket viktig för den posturala kontrollen.

MENINGES

Det centrala nervsystemet täcks av tre lager skyddande MENINGES (hjärnhinnor, Bildbeskrivning: En bild på hjärnhinnorna, dura mater, arachnoidea mater och pia mater, där deras placering och relation till varandra i hjärnan visas. Pilarna pekar mot varje hinna för att tydliggöra deras position. Figuren illustrerar också eventuella vener och artärer som finns i närheten.): dura mater, arachnoidea mater och pia mater (lat. hård moder, spindelliknande moder respektive mjuk moder).

Den yttersta hinnan, DURA MATER, består innanför kraniet av ett yttre periostealt blad som sitter fast i kraniet och ett inre blad som vid foramen magnum även följer med ner runt medulla spinalis som följaktligen bara skyddas av ett durablad. Där båda bladen förekommer är de sammansmälta till en struktur förutom vid durans duplikaturer (nedan) och venösa uppsamlingsbassänger. Som namnet anger är hinnan både hård och slittålig.

Utmed medulla spinalis där ett yttre durablad saknas finns istället ett skikt av fettvävnad och blodkärl innanför ryggradens ben. Detta skikt benämns SPATIUM EPIDURALE.

Innanför kraniet drar det inre durabladet vid flera ställen iväg från det periosteala bladet och bildar dubbelbladiga duplikaturer av duran. Den största av dessa är FALX CEREBRI (Bildbeskrivning: En detaljerad bild av Falx Cerebri, som är en inväxt av dura mater som skiljer de två cerebrala hemisfärerna åt i hjärnan. Illustrationen visar Falx Cerebris form och placering mellan hemisfärerna, med fokus på dess struktur och relation till kraniets insida. Eventuella blodkärl eller sinus som är förknippade med Falx Cerebri kan också vara synliga för att ge en bättre förståelse av dess funktion.), mellan cerebrums två hemisfärer, som således skiljs från varandra av ett tvåskiktat inre durablad (ett skikt från varje sida). Översättning av bildbeskrivningen:

Bilden visar en detaljerad illustration av hjärnhinnorna och dess strukturer, sedd från en sidovy för att illustrera hur de överlappar och fäster vid olika delar av hjärnan och skallbenet. I bildens övre del ses hjärnhinnorna i lager. Dura mater, den yttersta och tjockaste hinnan, är visad som uppvikt för att avslöja de underliggande skikten. Strax under ligger arachnoidea mater, även den uppvikt. Den innersta hinnan, pia mater, följer hjärnans yta noggrant.

Vener, specifikt venae superiores cerebri, avbildas som de korsar subaraknoidalrummet och perforerar dura mater för att dränera in i sinus sagittalis superior, en stor venös sinus som löper längs toppen av skallvalvet. Längs sinus sagittalis superior syns små utskott eller knoppar, märkta som granulationes arachnoideae, som är involverade i cerebrospinalvätskans absorption.

Centralt i bilden är tältliknande strukturer som representerar tentorium cerebelli, en utvidgning av dura mater som avgränsar cerebrum från cerebellum. Andra durala veck som falx cerebri (inte explicit märkt men dess fästpunkt antyds) och falx cerebelli antyds. Sammanfattningsvis framstår bilden som en anatomisk schematisk teckning som belyser sambandet mellan hjärnhinnor, vener och sinuser i det kraniala utrymmet.

Meningar:

3 SYSTEMA NERVOSUM 161

dura mater (uppvikt). venae superiores cerebri arachnoidea mater (uppvikt) pia mater sinus sagittalis superior granulationes arachnoideae

Efter falx cerebri är TENTORIUM CEREBELLI (lat. tentorium, tält) den största duplikaturen. Denna skiljer cerebrum och cerebellum åt och delar in encephalon i en supratentoriell del och en infratentoriell del. "Tältformen" kommer sig av att falx cerebri fäster i och lyfter upp duplikaturen. Öppningen eller "inskärningen" ventralt på tentorium cerebellis fria kant, INCISURA TENTORII, låter truncus encephali passera men öppningen är större än hjärnstammen varför området blir kliniskt viktigt. Blödningar eller tumörer som tar upp plats supratentoriellt ger tryckökningar som kan pressa ner delar av mediala lobus temporalis genom detta utrymme.

FALX CEREBELLI liknar falx cerebri och separerar på samma vis cerebellums hemisfärer medan DIAPHRAGMA SELLAE bildar ett tak över hypophysis vars infundibulum penetrerar duplikaturen.

162 3 SYSTEMA NERVOSUM

(Bildbeskrivning): En schematisk illustration av hjärnans och kraniumets interna strukturer, med fokus på de venösa bihålorna (sinus) och durabladsstrukturer. Bilden visar en sagittal sektion av huvudet där skallen är antydd som en yttre linje. Inuti skallen syns hjärnan, och de olika durabladsveckningarna samt de anslutna venösa bihålorna är tydligt märkta. De venösa bihålorna är markerade med blå linjer. Några av de namngivna strukturerna inkluderar:

• falx cerebri: En vertikal septum som delar cerebrum i två hemisfärer.
• sinus sagittalis inferior: En venös bihåla längs kanten av falx cerebri.
• vena magna cerebri: En stor ven som samlar blod från hjärnan.
• sinus rectus: En venös bihåla som bildas vid korsningen av falx cerebri och tentorium cerebelli.
• tentorium cerebelli: En horisontell septum som skiljer cerebrum från cerebellum.
• sinus transversus: Venösa bihålor som löper horisontellt längs bakre kanten av tentorium cerebelli.
• confluens sinuum: Punkt där flera venösa bihålor möts.
• falx cerebelli: En liten falx mellan cerebellära hemisfärerna.
• sinus occipitalis: En venös bihåla nära foramen magnum.
• sinus sigmoideus: En S-formad venös bihåla som dränerar in i vena jugularis interna.
• sinus sagittalis superior: En stor venös bihåla längs toppen av falx cerebri.
• venae superiores cerebr: Övre hjärnvener.
• sinus petrosus superior: En venös bihåla längs den övre kanten av pars petrosa av temporalbenet.
• sinus petrosus inferior: En venös bihåla längs den nedre kanten av pars petrosa.

Figur 3.45 Falx cerebri och tentorium cerebelli.

Durabladen separeras också från varandra av stora venösa utrymmen (sinus) vari encephalons stora vener tömmer sig. Dessa beskrivs i kapitel 10, Systema cardiovasculare (s. 235). Den mellersta kärlfria hinnan, ARACHNOIDEA MATER, får sitt namn från nätliknande förbindelser med den innersta hinnan PIA MATER. Dessa båda har gemensamt embryonalt ursprung. Arachnoidea mater är inte förankrat vid dura mater men pressas mot denna av likvor som fyller utrymmet SPATIUM SUBARACHNOIDEUM mellan arachnoidea och pia mater. Denna konstruktion fungerar som en stötdämpare för nervvävnaden som delvis ”flyter” i likvor (se Likvorrum, nedan). Pia mater ligger an mot hjärnans och hjärnstammens yta medan det yttre skiktet av arachnoidea mater ligger an mot dura maters inre yta. På vissa platser kommer därför spatium subarachnoideum att vara relativt sett större vilket ger upphov till de så kallade subaraknoidala cisternerna (figur 3.46). CISTERNA CEREBELLOMEDULLARIS POSTERIOR (även omtalad som CISTERNA MAGNA), belägen mellan cerebellum och medulla oblongata, är den största av cisternerna och unik bland dessa genom sina kommunikationskanaler med ventriculus quartus (nedan). Två andra stora cisterner är CISTERNA PONTOCEREBELLARIS ventralt om inferiora pons och CISTERNA INTERPEDUNCULARIS mellan storhjärnans pedunculi (ovan).

©

3 SYSTEMA NERVOSUM 163

[En detaljerad ritning av hjärnans ventrikelsystem och omgivande strukturer. Ritningen visar olika delar av hjärnan och hur de relaterar till vätskefyllda rum.

Överst och till vänster finns corpus callosum, en stor nervfiberbunt som förbinder hjärnhalvorna. Nedanför den visas ventriculus tertius, tredje ventrikeln, som är ett centralt vätskefyllt utrymme. Till höger om dessa ser man fornix, en C-formad struktur som är en del av limbiska systemet.

I den nedre delen av bilden, till vänster, visas cerebellum (lillhjärnan). Nedanför lillhjärnan finns cisterna cerebello-medullaris posterior, en av de större cisternerna i subaraknoidalrummet.

Centralt i bilden, något till höger, löper hjärnstammen, med pons (hjärnbryggan) och medulla oblongata (förlängda märgen) tydligt markerade. Mellan dessa strukturer finns cisterna pontocerebellaris. Ovanför pons och medulla oblongata visas chiasma opticum (synnervskorsningen) och cisterna interpeduncularis.

Texten bredvid bilden anger Figur 3.46 Subaraknoidala cisterner, schematisk representation vilket indikerar att bilden illustrerar dessa vätskefyllda utrymmen i hjärnan.]

"Golvet" till spatium subarachnoideum utgörs av den innersta hjärnhinnan pia mater som ligger direkt an mot hjärna och ryggmärg. Pia mater är mycket tunn, genomskinlig och väl vaskulariserad.

LIKVORRUM

Likvor (cerebrospinalvätskan) är en klar vätska som förser nervvävnad med näringsämnen, hjälper till att behålla rätt jonmiljö i extracellulärrummet och har en stötdämpande funktion. Dessutom gör likvorn att encephalon delvis flyter och därmed att dess vikt inte komprimerar kärl i skallbasen och kranialnervsrötter utmed hjärnstammen. Fyra likvorrum ("ventriklar”) producerar denna vätska som fyller såväl det ventrikulära systemet som spatium subarachnoideum vilka beskrivits ovan.

Varje ventrikel har en struktur som benämns PLEXUS CHOROIDEUS. Cellerna här utsöndrar likvor genom att delvis filtrera bort beståndsdelar ur blod.

Här beskrivs likvorsystemets komponenter (samtliga fyllda och utspända av vätskan) i likvorns huvudsakliga flödesriktning (figur 3.47).

Två stora VENTRICULI LATERALES, en i varje hemisfär (figurer 3.48–3.49), dränerar genom varsin FORAMEN INTERVENTRICULARE (även kallad foramen Monroi) till den tredje ventriklen, VENTRICULUS TERTIUS, placerad mellan diencephalons halvor. Härifrån rinner likvor vidare genom AQUEDUCTUS CEREBRI i mesencephalon till VENTRICULUS QUARTUS posteriort om pons och rostrala medulla oblongata. Den fjärde ventrikeln har fyra öppningar genom vilka likvorn cirkulerar vidare.

Inferiort smalnar ventrikeln av till CANALIS CENTRALIS som löper centralt i caudala medulla oblongata och medulla spinalis. De tre andra

© 164 3 SYSTEMA NERVOSUM

En detaljerad beskrivning av en bild som illustrerar likvorcirkulationen och hjärnventriklarna. Bilden är uppdelad i två huvuddelar.

Övre delen: En schematisk sagittal vy av huvudet som visar hjärnan och dess omgivande strukturer för att illustrera likvorcirkulationen. Cerebrospinalvätskan (likvor) flödar genom ventrikelsystemet och ut i det subaraknoidala rummet för att sedan återupptas i vensystemet. Följande delar är märkta:

• sinus sagittalis superior: En stor venös sinus längs hjärnans överdel.
• pars centralis: Centrala delen av lateralventrikeln.
• plexus choroideus ventriculi lateralis: Kärlnätverk som producerar likvor i lateralventrikeln.
• cornu occipitale: Bakre hornet av lateralventrikeln.
• cornu temporale: Nedre (temporala) hornet av lateralventrikeln.
• plexus choroideus ventriculi tertii: Kärlnätverk som producerar likvor i tredje ventrikeln.
• v. magna cerebri: Stor cerebral ven (Galenus ven).
• sinus rectus: Venös sinus som dränerar in i confluens sinuum.
• confluens sinuum: Mötespunkt för de stora venösa sinusarna.
• plexus choroideus ventriculi quarti: Kärlnätverk som producerar likvor i fjärde ventrikeln.
• apertura mediana ventriculi quarti: Medianöppningen av fjärde ventrikeln (foramen Magendie).
• cisterna cerebellomedullaris posterior: En stor cistern under lillhjärnan och hjärnstammen.

Delar som visas på höger sida av huvudstrukturen:

• granulationes arachnoidea: Små utsprång av arachnoidea mater som skjuter in i venösa sinus för likvoråterupptag.
• spatium subarachnoideum: Utrymme mellan arachnoidea mater och pia mater där likvor cirkulerar.
• cornu frontale: Främre hornet av lateralventrikeln.
• foramen interventriculare: Öppning mellan lateralventrikeln och tredje ventrikeln (foramen Monro).
• ventriculus tertius: Tredje ventrikeln.
• cisterna interpeduncularis: Cistern belägen mellan hjärnstammen.
• aqueductus mesencephali: Förbindelse mellan tredje och fjärde ventrikeln (akvedukten).
• ventriculus quartus: Fjärde ventrikeln.
• cisterna pontocerebellaris: Cistern belägen runt pons och lillhjärnan.
• apertura lateralis: Lateralöppningen av fjärde ventrikeln (foramen Luschkae).

Figur 3.47 Likvorcirkulation, schematisk representation.

Nedre delen: En schematisk lateral vy av hjärnans ventrikelsystem, vilket visar de olika delarna och deras förbindelser.

• foramen interventriculare: Öppning mellan lateralventrikeln och tredje ventrikeln.
• commissura anterior: Fibrerbana som förbinder de två hjärnhalvorna framtill.
• adhesio interthalamica: Massa av grå substans som förbinder talamus på var sida, löper genom tredje ventrikeln.
• ventriculus lateralis, cornu frontale: Främre hornet av lateralventrikeln.
• chiasma opticum: Korsning av synnerverna.
• ventriculus laterialis, cornu temporale: Nedre (temporala) hornet av lateralventrikeln.

Delar som visas på höger sida av ventrikelsystemet:

• ventriculus lateralis, pars centralis: Centrala delen av lateralventrikeln.
• ventriculus tertius: Tredje ventrikeln.
• ventriculus lateralis, cornu occipitale: Bakre hornet av lateralventrikeln.
• aqueductus mesencephali: Förbindelse mellan tredje och fjärde ventrikeln.
• ventriculus quartus: Fjärde ventrikeln.
• apertura lateralis ventriculi quarti: Lateralöppningen av fjärde ventrikeln (foramen Luschkae).
• canalis centralis: Centralt lumen i ryggmärgen.
• apertura mediana ventriculi quarti: Medianöppningen av fjärde ventrikeln (foramen Magendie).

Figur 3.48 Ventriculi encephali, vy från vänster.

öppningarna låter likvor passera till spatium subarachnoideum. APERTURA MEDIANA VENTRICULI QUARTI (även kallad foramen Magendie) och de två APERTURAE LATERALES VENTRICULI QUARTI (även kallade foramina Luschkae) öppnar alla till cisterna cerebellomedullaris. Produktionen av likvor är konstant. Cirkulation sker genom att likvorn, som bildats från blod, också dräneras till kärlträdet. GRANULATIONES ARACHNOIDEAE är utvidningar av arachnoidea mater som sticker in i sinus sagittalis superior genom vilka likvor förs till det venösa systemet.

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 165

Det finns en skiss av hjärnan från en posteriör vy. Bilden visar huvudsakligen ventrikelsystemet i hjärnan. De olika delarna som pekas ut i skissen är: På vänster sida av hjärnan:

• lobus frontalis
• sulcus lateralis
• lobus temporalis
• aqueductus mesenchephali
• pons
• cerebellum
• medulla oblongata

På höger sida av hjärnan:

• cornu frontale
• pars centralis
• foramen interventriculare
• ventriculus tertius
• cornu temporale
• ventriculus quartus
• apertura lateralis
• canalis centralis

Figur 3.49 Likvorrummens plats i cerebrum, posterior vy.

CIRKUMVENTRIKULÄRA ORGAN De cirkumventrikulära organen är rikligt vaskulariserade och saknar blodhjärnbarriär. De tjänar som en länk mellan nervsystemet och det perifera blodflödet. Tre sensoriska cirkumventrikulära organ övervakar blodets komponenter och signalerar till det autonoma nervsystemet och det endokrina systemet när homeostatiska förändringar behöver ske. ORGANUM SUBFORNICALE ses som en utväxt till ventriculus tertius och bidrar till att reglera energiförbrukning, osmos och blodflöde (figur 3.50). AREA POSTREMA återfinns mellan medulla oblongata och ventriculus quartus.

Det finns en schematisk representation av cirkumventrikulära organ. Bilder visar en sagittal delning av hjärnan med olika strukturer markerade, inklusive ventriklar och associerade organ. De olika delarna som markeras i skissen är:

• plexus choroideus ventriculi tertii
• organum subcommissurale
• glandula pinealis
• organum subfornicale
• organum vasculosum laminae terminalis
• neurohypophysis
• plexus choroideus ventriculi quarti
• area postrema

Figur 3.50 Cirkumventrikulära organ, schematisk representation. ©

166 3 SYSTEMA NERVOSUM

En känd funktion för area postrema är att dess kemoreceptorer kan detektera toxiner och framkalla en kräkreflex. I ventriculus tertius anteriora vägg återfinns ORGANUM VASCULOSUM LAMINAE TERMINALIS som framför allt bidrar till att reglera kroppens vätskebalans.

Tre sekretoriska cirkumventrikulära organ utgör en passage för hormoner och peptider från hjärnvävnad till blodflödet. ORGANUM SUB COMMISSURALE återfinns vid aqueductus cerebri. Dess celler utsöndrar glykoproteiner som bibehåller acqueductus cerebris integritet genom att se till att kanalen hålls öppen. Neurohypophysis och glandula pinealis beskrivs på s. 290-291.

Pars peripherica et divisio autonomica

SYSTEMA NERVOSUM PARS PERIPHERICA (PNS, figur 3.51) har som funktion att länka CNS med kroppens organ. Från ryggmärgen utgår 31 par spinal-nerver (NN. SPINALES, figur 3.52). Deras främre och bakre grenar omtalas som rami ventrales respektive rami dorsales. De cervikala spinalnerverna C1-C7 går ut ovanför motsvarande kota i ryggraden medan spinalnerv C8 passerar ut under kota C7. Resterande passerar ut nedanför sin motsvarande kota. Som nämnts ovan slutar ryggmärgen omkring kota LII så nervrötter från segmenten L2-S5 löper nedåt i cauda equina för att vika av och ut under motsvarande kotor. Individuella spinalnerver beskrivs där de är relevanta i denna boks övriga kapitel. Figur 3.52 illustrerar fördelningen av hudsensorik i så kallade dermatom.

Det autonoma nervsystemet (DIVISIO AUTONOMICA, figur 3.53) reglerar hjärtmuskulatur, glatt muskulatur och körtlar. Det sympatiska autonoma nervsystemet gör av med energi, exempelvis genom att öka hjärtrytmen, medan det parasympatiska minskar energiförbrukningen och ökar energiupptaget (sänker hjärtrytmen och främjar digestion).

På var sida columna vertebralis ligger TRUNCUS SYMPATHICUS, en kedja av kommunicerande sympatiska ganglier där presynaptiska fibrer från neuron i ryggmärgens intermediolateralkolumn (T1-L2) kontaktar postsynaptiska neuron vars axoner sedan innerverar många av kroppens organ.

GANGLION CERVICALE SUPERIUS, MEDIUM OCH INFERIORIS följs av tolv GANGLIA THORACICA. Det nedre halsgangliet är sammanvuxet med det översta eller de två översta torakalganglierna till GANGLION CERVICOTHORACICUM (kallas även GANGLION STELLATUM). På lumbal och sakralnivå benämns ganglierna GANGLIA LUMBALIA OCH GANGLIA SACRALES. Truncus sympathicus dx och sin möts anteriort om coccyx i GANGLION IMPAR.

---

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 167

Image Description: En detaljerad schematisk representation av det mänskliga nervsystemet, med fokus på somatiska och viscerala nervplexor. Bilden visar en central kolumn bestående av ryggmärgssegment från halskotpelaren (C1) ner till sakrala kotor (S5), med nerver som förgrenar sig ut från varje segment. Till vänster om kolumnen finns beskrivningar av olika plexor och nervgrupper kopplade till dessa segment. Till höger illustreras det sympatiska och parasympatiska nervsystemets kopplingar till organ som hjärta, lungor och mag-tarmkanalen. Linjer och punkter används för att indikera innervation och nervbanor, med distinktion mellan olika nervfibergrupper. Textetiketter förklarar specifika nervstrukturer och deras funktionella relationer.

• plexus cervicalis rr. anteriores C1-C4

• plexus brachialis rr. anteriores C5-T1

• nn. splanchnici

  • major-
  • minor-
  • • minimus.

• parasympathicus (n. vagus (X))

  • rr. cardiaci
  • r. pulmonalis
  • plexus cardiacus rr. pulmonales

• plexus oesophageus

• plexus aorticus thoracicus

• trunci vagales

• plexus lumbalis rr. anteriores L1-L4

• (plexus prevertebralis)

• nn. splanchinici pelvici

• nn. splanchinici sacrales

• nn. splanchnici pelvici S2-S4 (parasympathicus) ganglion impar

• plexus sacralis rr. anteriores L4 eller L5-S4

Figur 3.51 Somatiska och viscerala nervplexa, schematisk representation.

© 168 3 SYSTEMA NERVOSUM

(En bild som visar en schematisk illustration av det perifera nervsystemet hos en människa. Personen är avbildad framifrån (anterior vy) och en sektion visar även från baksidan (posterior vy). Flertalet nerver är namngivna och kopplade till respektive del av kroppen de innerverar. Nervsystemet är markerat i gult mot en ljus bakgrund. Kroppens segment är också numrerade (t.ex. C4, T1, L1, S2).)

Figur 3.52 Perifera nerver, a) anterior vy, b) posterior vy.

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 169

Bildbeskrivning: Bilden visar en anatomisk illustration av det mänskliga nervsystemet från baksidan (ryggen). Kroppen är avbildad schematiskt med nerverna utritade som linjer. De olika nervgrenarna är märkta med sina latinska namn och kopplade till motsvarande nervrötter i ryggraden. Nerverna som visas täcker nacke, axlar, armar, bål, höfter och ben. En lista med nervnamn och tillhörande ryggradsområden (som C2,3 för halsryggen, T1,2 för bröstryggen och S1,2,3 för sakralryggen) är placerad till vänster om kroppen.

• n. occipitalis major (stora nacknerven)
• n. occipitalis minor (lilla nacknerven)
• nn. supraclaviculares (nyckelbensnerverna)
• n. cutaneus brachii lateralis superior (övre yttre hudnerven på armen)
• n. cutaneus brachii medialis (medianhudnerven på armen)
• nn. intercostobrachiales (interkostala nervgrenar till armen)
• n. cutaneus brachii posterior (bakre hudnerven på armen)
• n. cutaneus antebrachii posterior (bakre hudnerven på underarmen)
• n. cutaneus antebrachii lateralis (yttre hudnerven på underarmen)
• ramus cutaneus lateralis abdominalis (yttre hudgrenen från buken), nervi intercostalis (mellankostala nerver)
• n. cutaneus medialis antebrachii (medianhudnerven på underarmen)
• rr. cutanei posteriores, nn. lumbales (bakre hudgrenar, ländryggsnerver)
• n. radialis (strålbenenerven)
• n. ulnaris (armbågsnerven)
• n. cutaneus femoris lateralis (yttre hudnerven på låret)
• n. cutaneus femoris posterior (bakre hudnerven på låret)
• n. femoralis, rr. cutanei anteriores (lårbensnerven, främre hudgrenar)
• n. cutaneus surae lateralis (yttre hudnerven på vaden)
• rr. cutanei cruris mediales, n. saphenus (mediala hudgrenar på benet, stora saphena-nerven)
• n. fibularis superficialis (ytliga vadbensnerven)
• n. suralis (vadenerven)
• n. tibialis (skenbensnerven)
• n. plantaris lateralis (yttre fotsulenerven)
• n. plantaris medialis (inre fotsulenerven)

©

170 3 SYSTEMA NERVOSUM

Här återfinns en detaljerad schematisk illustration av det autonoma nervsystemet, som visar dess uppdelning i sympatiska och parasympatiska delar och hur de innerverar olika organ i kroppen. Illustrationen är centrerad kring en stiliserad representation av en mänsklig kropp med fokus på hjärnan, ryggraden, och inre organ.

• Hjärnan och Kranialnerver: Överst till vänster visas hjärnan, från vilken flera kranialnerver utgår.

  • En nerv, märkt n. oculomotorius (nc. III), sträcker sig mot ett ganglion ciliare som i sin tur projicerar mot en stiliserad ögonglobsformad struktur i övre högra hörnet, benämnd glandula lacrimalis (tårkörteln).
  • En annan nervbunt med tre grenar, märkta n. facialis (nc. VII), n. glossopharyngeus (nc. IX) och n. vagus (nc. X), har sina ursprung nära hjärnstammen.
  • n. facialis och n. glossopharyngeus är kopplade till ganglion pterygopalatinum och ganglion submandibulare. Dessa ganglia är i sin tur kopplade till glandulae oris (munhålans körtlar), vilka visas som två små rektangulära strukturer med utgående kanaler.
  • n. vagus (nc. X) följer ryggraden och dess förgreningar sträcker sig nedåt mot bröstkorgen och buken för att innervera flera organ som hjärtat, lungorna, tunntarmen och njurarna (alla är illustrerade).

• Ryggrad och Ganglia: I mitten av bilden dominerar en långsträckt ryggradsstruktur med segmenterade nervutgångar. Denna ryggrad är markerad med två huvudavsnitt:

  • sympathicus T1-L3: Övre delen av ryggraden, från segment T1 till L3, representerar det sympatiska nervsystemet. Från denna del utgår nervtrådar som löper till ett ganglion (cervico-thoracicum stellatum), beläget högt upp nära cervicala ryggraden. Ytterligare sympatiska nerver utgår från ryggraden och sträcker sig mot flera inre organ.
    • Särskilt framträdande är nerver som förbinder sig med cor (hjärtat), pulmo (lungorna), och som fortsätter nedåt för att bilda ganglion coeliacum (celiaki-gangliet).
    • Från ganglion coeliacum utgår ytterligare förgreningar som innerverar intesitinum tenue (tunntarmen) och glandula suprarenalis (binjuren), som representeras som en triangulär struktur ovanför njuren.
    • Några nervtrådar från den sympatiska delen är också kopplade till ganglion mesentericum superius och ganglion mesentericum inferius.

• Parasympathicus S2-S4: Den nedre delen av ryggraden, från segment S2 till S4, representerar det parasympatiska nervsystemet. Från denna del utgår nervtrådar som huvudsakligen innerverar de nedre bukoragnen.

  • Nervtrådar från S2-S4 bildar plexus hypogastricus superior och plexus hypogastricus inferior.
  • Dessa plexa projicerar mot organ som rectum (ändtarmen), organa genitalia (könsorganen), och vesica urinaria (urinblåsan). Dessa organ representeras schematiskt till vänster och höger om ryggradens nedre del.

• Organrepresentationer:

  • Glandula lacrimalis (tårkörteln) är en liten cirkulär/oval struktur i övre högra hörnet.
  • Glandulae oris (munhålans körtlar) är två små oregelbundna strukturer kopplade till kranialnerver.
  • Pulmo (lungorna) är representerade som två lober till höger om hjärtat.
  • Cor (hjärtat) är centralt placerad till höger om ryggraden.
  • Intesitinum tenue (tunntarmen) är en virkad struktur i nedre mitten.
  • Glandula suprarenalis (binjuren) är en triangulär struktur ovanför rektum.
  • Rectum (ändtarmen) är en böjd rörformad struktur.
  • Organa genitalia och vesica urinaria är stiliserade.

• Färgscheman:

  • Nerveryxorna och ganglier associerade med det sympatiska nervsystemet är övervägande markerade med röd färg.
  • De som är associerade med det parasympatiska nervsystemet är övervägande markerade med blå eller grön färg.

Figur 3.53 Divisio autonomica, schematisk representation.

© 3 SYSTEMA NERVOSUM 171

För den sympatiska innervationen av vissa organ, fram för allt av magtarmkanalen, sker ingen omkoppling mellan pre- och postsynaptiska neuron i truncus sympaticus. Där fortsätter de presynaptiska neuronens axoner från truncus sympaticus som specialiserade sympatiska nerver (nn. splanchnici) till så kallade prevertebrala ganglier (GANGLIA COELIACA, GANGLION MESENTERICUM SUPERIUS, GANGLION MESENTERICUM INFE-RIUS) belägna på bukaorta i anslutning till dess stora avgångar.

Presynaptiska parasympatiska neuron återfinns dels i hjärnstammen (kranialparasympaticus) och dels i ryggmärgen på sakralnivå (sacralparasympaticus). Från hjärnstammen svarar nervi craniales III (pupillreflexer), VII (tår- och salivproduktion), IX (salivproduktion), och X för parasympatisk innervering. Gränsen mellan de områden som innerveras av kranial- respektive sacralparasympaticus är belägen ungefär vid den vänstra kolonflexuren.

I det sympatiska nervsystemet använder de presynaptiska neuronen acetylkolin som neurotransmittor medan de flesta postsynaptiska neuronen frisätter noradrenalin (undantag finns). I det parasympatiska systemet är nästan all synaptisk transmission, pre- såväl som postsynaptisk, kolinerg. Det autonoma nervsystemets huvudsakliga regulator är hypothalamus (s. 129).

Relevanta enskilda nerver och nervflätor beskrivs i motsvarande kapitel.

En bild av en kvadratisk ikon med en inåtriktad pil upptill till höger, som pekar på texten "Övningar Kapitel 3".

©