Johan Dahlin
178e5fe7c0
52 KiB
Video - Block 11 - Immunologi
Video Transcript
- Duration: 40:34
- Segments: 734
- Resolution: 640x480
[0:00 - 0:03] Roger kommer ju över till den tredje rutan
[0:03 - 0:05] det som vi beskrev i uppdelningen av ett immunsvar.
[0:05 - 0:08] När vi nu behöver kommunicera och aktiverade förvärv
[0:08 - 0:10] i immunsystemet, medför det immunsystemet
[0:10 - 0:12] aktiverade förvärvade.
[0:14 - 0:15] Hur känner du T-celler i en mikrober?
[0:15 - 0:18] Ja T-celler känner inte igen hela mikrober och antingen
[0:18 - 0:20] utan peptider från dessa.
[0:20 - 0:22] Så det skiljer sig alltså här har vi inte tal under samma
[0:22 - 0:25] där vi använder patent recognition receptorer som känner igen någonting
[0:26 - 0:29] på ytan av bakterien, utan detta är någonting
[0:30 - 0:32] som T-cellerna behöver få presenterat för sig.
[0:32 - 0:34] De presenteras på ytan.
[0:34 - 0:37] De sällan som presenterar detta
[0:37 - 0:39] de kallar vi för antigenpresenterande celler.
[0:39 - 0:41] De behöver bryta ner mikroberna
[0:41 - 0:45] och sedan presentera detta på något som kallas för MHC-molekyler.
[0:45 - 0:48] MHC står för major, histor,
[0:48 - 0:51] kompatibillety, cornflakesmolekyler.
[0:51 - 0:53] Därför använder man oftast förkortningen MHC.
[0:54 - 0:59] De här molekylerna upptäcktes tidigare i humant och kallades då för HLR
[1:00 - 1:02] innan man hade förstått vilken funktion de här hade.
[1:02 - 1:08] Så man fann de här anti-genom på ytan av polyekocyter.
[1:08 - 1:12] Då kallar man dem för ett lukosytaentrum och man visste inte vad de var.
[1:12 - 1:15] Sedan kunde man då visa att MHC-molekylerna, HLA-molekylerna,
[1:15 - 1:20] har samma sak. Därför har både HLA levt kvar som namn och det finns kvar i humant.
[1:20 - 1:29] Men MHC-molekyler använder vi när vi ska beskriva det i vilken speciell som helst som råtta, mus eller något annat djur.
[1:30 - 1:33] Och det som aktiverar T-sälarna i det och att
[1:33 - 1:38] den får presenterat för sig en MHC-molekyl och en peptid.
[1:38 - 1:42] Och det är det som T-säljningsreceptorn känner igen och kan aktiveras av.
[1:42 - 1:47] Alltså inte direkt hela mikroben, utan delar presenterade för sig.
[1:47 - 1:52] Och det som vi behöver presenteras är det som kallas för antigenpresentation.
[1:52 - 1:55] Och det sker med hjälp av MHC-molekyl.
[1:55 - 1:59] Detta delas upp. Det finns två olika sätt som detta görs.
[2:00 - 2:04] MHC-cirklas 1-molnekyler som visar upp häftider från antigen som finns intraselodärt.
[2:04 - 2:08] Eller om man ska vara mer exakt i intrasytoplosomatiskt.
[2:08 - 2:11] Och det presenteras då för CD-8 positiva cytotoxiska teser.
[2:12 - 2:18] Sen har vi MHC-molekyler som uppvisar peptider från antigen som har tagits upp från exogent
[2:18 - 2:23] utifrån de fagocytiska celler och det presenteras för CD-4 positiva T-hjälpars celler.
[2:25 - 2:30] Logiken bakom den här uppdelningen försöker den här nästan vildvisa
[2:30 - 2:36] att om vi har antigen eller patogener som lever i cytosolen av en cell
[2:36 - 2:40] då har kroppen inte mycket kvar att göra för att motverka detta
[2:40 - 2:44] utan behöver tala om för cytotoxiska teser att den här cellen
[2:44 - 2:46] är infekterad och behöver
[2:46 - 2:50] induceras dödligt så att andra celler kan ta upp den här patogenen
[2:50 - 2:53] och i så fall vara mer effektiva att bryta ner den
[2:53 - 2:56] så att den inte kan fördela på sig och expandera.
[2:56 - 3:00] Så antingen som finns i cytosolen, det vill säga då
[3:00 - 3:02] den här bakterien, det äldre viruset,
[3:02 - 3:04] behöver visas upp på MHCillas 1-molekyl
[3:04 - 3:06] för cytotoxiska teser.
[3:06 - 3:10] Om vi däremot har patogener, som jag sa innan,
[3:10 - 3:14] som kan överleva i fagocytiska celler efter att de har tagits upp
[3:14 - 3:16] då behöver inte den här markifieringen egentligen induceras
[3:16 - 3:18] död i, utan den behöver få hjälp att bli
[3:18 - 3:20] hyperaktiverad.
[3:20 - 3:23] Och då visar materialet som finns i de fagosytiska cellerna
[3:23 - 3:24] in i deras bakooler
[3:24 - 3:26] det som har tagits upp från utsidan
[3:26 - 3:28] upp på MHCCas två molorkyler
[3:28 - 3:30] för cd4-postypatellhjälpaceller
[3:30 - 3:33] som därmed kan utsöndra cytokiner och aktivera makrofaler.
[3:34 - 3:38] Längst ut till höger har vi då B-celler som vi än så länge inte har pratat så mycket om på kursen
[3:38 - 3:41] men de har ju då på sin yta yt-antikroppar
[3:41 - 3:45] eller B-cellsreceptorn som är samma namn
[3:45 - 3:49] som då har en väldigt hög specificitet för en typ av antingen
[3:49 - 3:52] som den då kan ta upp när receptomererar den i 22s
[3:52 - 3:54] och presentera degraderade för att
[3:54 - 3:56] det är ett anteen som tagits ut från utsidan
[3:56 - 4:00] kan ta ner detta, bryta ner och presentera
[4:00 - 4:02] på MHC2-moorkyler.
[4:02 - 4:05] B-celler kan då få hjälp av T-hjälpaceller
[4:05 - 4:08] att hjälpa vår process som gör att dess yta
[4:08 - 4:10] antikroppar blir än mer effektiva.
[4:10 - 4:12] Så återigen här, här behöver den här cellen
[4:12 - 4:14] hjälp och då presenteras exoena antigen
[4:14 - 4:17] på MHC2.
[4:19 - 4:20] Vad är det de presenterar? Vad är det egentligen
[4:20 - 4:21] T-cellsreceptorn ser?
[4:21 - 4:23] Hur visas de här antigenerna upp?
[4:24 - 4:26] Det här är dels en tredimensionell bild
[4:26 - 4:28] som visar peptiden i rött
[4:28 - 4:29] och MHC-molekylen i vitt
[4:30 - 4:33] Det enklaste sättet du ser detta är egentligen som en varmkorv och bröd
[4:33 - 4:36] där brödet då utgör mc-molekylen
[4:36 - 4:41] och korven är mc-petin.
[4:44 - 4:47] Hur genererar vi nu de här peptiderna som ska laddas på hemochsiffrorna
[4:47 - 4:50] eller MC2-molekylen?
[4:51 - 4:54] Här kommer detta då först överskådligt.
[4:54 - 4:56] När det gäller mantier som tas upp från utsidan
[4:56 - 5:00] så kommer detta då endusiteras eller faggociteras.
[5:00 - 5:02] tas in i en endosom
[5:02 - 5:04] och degraderas till peptider.
[5:07 - 5:08] In i det endoplasmatiska artikeln
[5:08 - 5:10] syntetiseras då EMH-cirklastvå molekyler
[5:10 - 5:12] som transporteras ut till
[5:14 - 5:16] den här platsen, den här endosomen
[5:16 - 5:18] där vi har de degraderade peptiderna.
[5:20 - 5:23] EMH-cirklastvå molekylen laddas då
[5:23 - 5:25] i endosomen och presenteras
[5:25 - 5:26] för civila prostituerade att hjälpas eller.
[5:28 - 5:30] När det gäller EMO-cirklass 1
[5:30 - 5:34] våra antingen som fanns inne i cytopol, inne i cytoplasma redan
[5:34 - 5:38] detta behöver degraderas med hjälp av en protein
[5:38 - 5:40] som kallas för proteasomolet multiproteinkomplex
[5:40 - 5:44] och sedan pumpas de här peptiderna in i det endoplasmatiska retiklet
[5:44 - 5:47] där EMO-cirklas 1-molekylerna kan laddas
[5:47 - 5:49] och sen transporteras ut ytan.
[5:49 - 5:52] EMO-cirklas 1-molekylerna laddas i det endoplasmatiska retiklet
[5:52 - 5:56] EMO-cirklas 2-molekyler laddas i endosomer.
[5:56 - 6:00] Nu ska vi gå lite mer på djupet i hur EMOCAC2-molekylen
[6:00 - 6:02] molekylerna kan laddas med för tid.
[6:03 - 6:06] Så det som händer är då att, som USA innan, att fagocyteras
[6:06 - 6:07] antigen tas upp.
[6:07 - 6:09] En dissociom är endosom
[6:09 - 6:10] och sen så
[6:10 - 6:12] kommer det lysosomer dit
[6:12 - 6:14] fyserande lysosomer som gör rätta miljön
[6:14 - 6:16] än mer aktiv och enzymerna
[6:16 - 6:18] är aktiva och kan då
[6:18 - 6:20] bryta ner proteiner till ett tid.
[6:21 - 6:22] Genom att cykla två molekyler
[6:22 - 6:24] syntetiseras då det endoprasmatiska
[6:24 - 6:27] etiklet som en alform betakedja.
[6:27 - 6:28] Men det syntetiseras också
[6:28 - 6:30] en annan viktig komponent som kallas för invägande
[6:30 - 6:34] EMOC2-molekylen och den här binder i molekylens klyfta
[6:34 - 6:36] där peptiderna ska binda.
[6:36 - 6:40] Och på så sätt skyddar den emocyklas 2-molekylen från att binda
[6:40 - 6:42] preptider inne i det endoplasmatiska retiklet.
[6:42 - 6:44] Den stabiliserar även emocyklas 2-molekylen
[6:44 - 6:48] och är också en signalkedja för
[6:48 - 6:51] hur den här emocyklas 2-molekylen nu kan lämna via
[6:51 - 6:54] Golgi och ut till den endosom
[6:54 - 6:58] där peptiderna hade degraderats i lysosomer.
[6:58 - 7:00] Det som man nu har är att
[7:00 - 7:02] emocyklas 2-molekylen har ju i sin antigenbindande eller
[7:02 - 7:06] peptidbindande klyfta sitter ju en del av
[7:06 - 7:09] inveriand chain och skyddar inbindningar.
[7:10 - 7:12] Då behövs det ytterligare ett protein som finns här,
[7:12 - 7:15] som kallas DM eller Element för HLADM.
[7:15 - 7:20] Och det är ett protein som påverkar emocymolekylen,
[7:20 - 7:24] de cicastomolekylen, så att den bit av
[7:24 - 7:30] inveriand chain som fanns kvar i emocymopras 2-molekylen
[7:30 - 7:33] när den kommer fram till endosomen kan sparkas ut.
[7:33 - 7:36] Och då blir emocyklas 2-molekylen fri från den här
[7:36 - 7:40] inverian chain och till denna kan emptyden bindas
[7:40 - 7:42] och transporteras ut till ytan.
[7:44 - 7:46] Så om vi då kunde visa i celllinjen, den här molekylen
[7:46 - 7:49] som gör detta kallas då för HLADM.
[7:49 - 7:51] Vad man kunde visa i celllinjen som saknade
[7:51 - 7:54] HLADM var att de presenterade
[7:54 - 7:56] i och för sig molekyler på ytan
[7:56 - 7:59] men alla de presenterade samma koptid.
[8:00 - 8:04] och den peptiden kom då från
[8:04 - 8:06] inveriant chain som var den som satt dit.
[8:06 - 8:14] Så HLARDM är helt essentiell för emocyklas 2-prestation av peptid.
[8:14 - 8:17] För att den ser till att emocyklas 2-molekylen töms från sin inveriant chain
[8:17 - 8:21] och kan ladda med rätt betid och komma ut till ytan
[8:21 - 8:24] för presentation för emocynt, för cd4-postyren
[8:24 - 8:26] till hjälp av källor.
[8:28 - 8:30] HEMO siffras 1
[8:30 - 8:33] då syntetiseras proteiner i cyteplasman.
[8:33 - 8:37] Detta kan ju vara virus som nu har infekterat cellen
[8:37 - 8:41] och som får cellen att inte bara producera kroppsegna proteiner
[8:41 - 8:43] utan även virusproteiner.
[8:44 - 8:46] De här proteinerna kommer sedan att märkas in
[8:46 - 8:48] med hjälp av något som kallas för UBICWITEIN.
[8:48 - 8:51] De kommer att UBIQIT inhaleras
[8:51 - 8:55] och på så sätt märkas ut för degradering av proteasomen
[8:55 - 8:57] som är ett multiprotein-komplex
[8:57 - 8:59] som egentligen då pressar igenom
[9:00 - 9:03] proteinet, genom protesommen, då skär den i små peptidbitar.
[9:04 - 9:07] I stort sett som man skivar en limpa bröd i bitar.
[9:08 - 9:13] De här proteinerna finns nu i cytoplasman och behöver pumpas in i det plasmatiska retiklet.
[9:13 - 9:17] Och det gör de med hjälp av ett protein som kallas för tapp
[9:17 - 9:21] som står för TANT Transporter Associative vid Antichen Prosters.
[9:21 - 9:23] De här försöker man ha pedagogisk och genuint namn
[9:24 - 9:26] som visar verkligen vad den gör.
[9:26 - 9:30] När peptiderna väl har pressats in, pumpats in
[9:30 - 9:34] ATP-beroendeprocess, den kräver energi för att pumpa in,
[9:34 - 9:38] kan de här peptiderna då binda till de MHziklas 1-molekyler
[9:38 - 9:41] som genereras i den tropasmatiska artikeln.
[9:41 - 9:43] Och till skillnad från de MHziklas 2-molekyler
[9:43 - 9:47] så genereras de här inte tillsammans med en Imperial
[9:47 - 9:49] de har alltså ingen peptid laddad i sig.
[9:49 - 9:53] På så sätt kan då peptiden
[9:53 - 9:55] som har pumpats in i den tropasmatiska artikeln
[9:55 - 9:58] binda till MHzikas 1-molekylerna, stabilisera dem
[9:58 - 10:00] och sen transportera ut dem till ytan.
[10:00 - 10:04] utanför ytan för att visa Cyloly 8-pestiva testerna.
[10:04 - 10:08] Så om man har en cell som inte har tapp,
[10:08 - 10:12] det vill säga kan inte pumpa in peptiderna in i det plasmatiska artikeln,
[10:12 - 10:16] då kommer MH230-molekylerna inte att kunna binda in till peptider
[10:16 - 10:18] i och med att det inte finns tillräckligt mycket peptider in i
[10:18 - 10:20] det plasmatiska artikelnyt.
[10:20 - 10:23] Cellen kommer, i och med att kunna transportera ut
[10:23 - 10:25] IMH2 CV-molekylerna till ytan,
[10:25 - 10:27] men i och med att de inte har någon peptid i sig
[10:27 - 10:30] så är de för instabila, faller då av.
[10:30 - 10:34] Så tapp, är helt essentiell för att kunna presentera
[10:34 - 10:38] antigen eller peptider på MHziklas 1-molekyler.
[10:41 - 10:44] Vissa typer av antigenprecenteringsceller,
[10:44 - 10:47] de dendritiska cellerna, har också en förmåga att ta upp antigen
[10:47 - 10:53] utifrån cytoplasman och transportera in det i cytoplasman.
[10:53 - 10:55] Detta kallas för crosspresentation
[10:55 - 10:57] därför att man korsar de här två vägarna
[10:57 - 11:00] av MH-Cyclas 1 och MH-Cyclas 2.
[11:00 - 11:05] Det gör att proteiner som finns utanför cellen än den didiska cellen, den kan också ta upp
[11:05 - 11:10] form i sin omgivning och presentera det här på HMOcyklas 1-molekyler.
[11:12 - 11:14] Vi kommer senare föreläsningar gå igenom varför detta är viktigt
[11:14 - 11:21] men detta har att göra med virala infektioner där viruset inte infekterar den dridiska cellen
[11:21 - 11:27] så behöver man ändå säkerställa att den dridiska cellen kan presentera virala antigen på HMOcyklas 1.
[11:30 - 11:34] Vad är det då egentligen tesas vid 16 bindor till?
[11:34 - 11:38] Är det bindor på både i mocenmolekylen och peptiden?
[11:38 - 11:41] Det är det som försöker åskådliggöras här i den nedre halvan av den här figuren.
[11:41 - 11:46] Där man ser de angöringspunkter som tesas vid 17 binder till dels peptiden som ligger där
[11:46 - 11:49] och själva mocenmolekylen.
[11:49 - 11:53] Här ser vi det i en mer schematisk bild.
[11:53 - 11:58] Där vi ser tesas vid septorn i blått, mocenmolekylen i gult och peptiden i rött.
[11:58 - 12:00] Då ser vi att tesas receptorn intrigerar båda.
[12:00 - 12:02] Både med peptiden och en mocenmolekyl.
[12:04 - 12:06] Så nu börjar vi komma in på T-cellerna också.
[12:06 - 12:08] De har vi inte haft föreläsningar om än.
[12:08 - 12:13] Men varje individ uttrycker då fler än en variant av MSC-molekyler på ytan av en cell.
[12:14 - 12:17] Varje cell kan ha flera olika varianter av MSC-molekyler.
[12:19 - 12:23] Teserna däremot, finns det miljontals olika T-cellers receptor i en individ.
[12:24 - 12:27] Men varje tesel uttrycker då bara en typ av T-cells-eceptorn.
[12:28 - 12:30] Så vi har många olika T-celler, miljontals olika celler.
[12:30 - 12:34] och det beror då på vilka T-cells-receptorer vi uttrycker.
[12:36 - 12:39] Så hur kan man nu generera en T-cells-receptor?
[12:39 - 12:44] Ja, då börjar man alltså från en omogen cell
[12:44 - 12:47] som än så länge har hela sitt genom.
[12:47 - 12:51] Men sen genom rekombinering så klipper man bort vissa av de här segmenten
[12:51 - 12:54] och sen arrangerar ihop dem, rearrangerar dem.
[12:54 - 12:57] Och det innebär att man från samma genomiska material
[12:57 - 12:59] kan skapa T-cells-receptorer som sen
[13:00 - 13:02] ser olika ut från olika celler.
[13:02 - 13:04] Men när man väl har fått en teselverktor
[13:04 - 13:06] att uttrycka en teselverktor
[13:06 - 13:10] så är det ändå ett uttryck.
[13:10 - 13:12] M och C-molekyler då, de skapas inte
[13:12 - 13:16] genom omkombinering av insegner.
[13:16 - 13:18] Det som gör att vi kan uttrycka fler
[13:18 - 13:20] O och M och C-monekyler
[13:20 - 13:21] på samma celltid
[13:21 - 13:25] är det som då, ska vi säga, lite mer klassisk genetik.
[13:25 - 13:28] Så genom selektion kan då uppstå som tryck
[13:28 - 13:30] så att vi kommer få fram att vi behöver olika former
[13:30 - 13:32] av samma gen.
[13:32 - 13:35] Så i det här fallet försöker vi redovisa det i bilden.
[13:35 - 13:38] Att vi kan ha ett selektionstryck på så att vi har fått
[13:38 - 13:42] vissa mutationer som sen då har behållts under revolutionen.
[13:42 - 13:46] Så att samma gen kan antingen vara uppe i röd eller blå i det här fallet.
[13:46 - 13:49] Det är samma gen med två olika varianter av.
[13:49 - 13:52] Om båda de här uttrycks så får vi kodominentexpedition.
[13:52 - 13:56] Vi har inte en dominant och restriktivt andag.
[13:56 - 14:00] Om man då tänker sig att vi har två individer som
[14:00 - 14:01] sen då får avkomma
[14:01 - 14:03] så kommer den att kunna uttrycka
[14:03 - 14:05] dels en gen från mamman
[14:05 - 14:06] och dels en gen från pappan.
[14:06 - 14:08] Och då skulle det här fallet kunna vara
[14:08 - 14:11] den ljusglimten från pappa och den gröna från mamma.
[14:11 - 14:14] Dess syskon kan då uttrycka en helt annan variant
[14:14 - 14:16] på sin yta i och med att den kan ha
[14:16 - 14:18] haft den röda eller den gula.
[14:18 - 14:20] Röda från pappa eller gula från mamma.
[14:20 - 14:22] Så då har de olika uttryck
[14:22 - 14:24] av just samma gensimmel.
[14:24 - 14:26] Så det är alltså 25% chans att
[14:26 - 14:30] en syskonuttryck ärver exakt samma anlag.
[14:30 - 14:34] som ser från sina föräldrar.
[14:34 - 14:36] Och vad pratar vi om det här nu?
[14:36 - 14:40] Jo, det är för att det är detta som då vi har en av grunddelarna
[14:40 - 14:42] i varför m och c-molekyler.
[14:42 - 14:44] Varför kan du uttrycka fler stycken?
[14:44 - 14:46] Så vi ärvde dem från föräldrarna.
[14:46 - 14:48] Vi har kodominant Explosion.
[14:48 - 14:49] Men ovanpå detta så har människor
[14:49 - 14:50] tre gensegment
[14:50 - 14:52] som kodar för m och cyklasett.
[14:52 - 14:54] Och som jag sa innan så hade vi kvar
[14:54 - 14:56] den här benämningen som används
[14:56 - 14:58] för mat och m och c-molekyler.
[14:58 - 14:59] Det är HLA.
[14:59 - 15:00] Och då kallas de för det här.
[15:00 - 15:02] HLAB.
[15:02 - 15:04] Eller HLAC.
[15:04 - 15:06] Och för MHC2
[15:06 - 15:06] så har vi samma.
[15:06 - 15:08] Vi har tre stycken gensegment.
[15:08 - 15:10] De kallas här för HLADP.
[15:10 - 15:12] Det är QDR.
[15:12 - 15:14] Så vi hade polymorfism.
[15:14 - 15:15] Som vi ser uppe.
[15:15 - 15:16] Där vi uttrycker.
[15:16 - 15:18] Vi har två varianter av samma igen.
[15:18 - 15:20] Sen kan vi ha tre upprepade gensegment
[15:20 - 15:21] av samma.
[15:21 - 15:24] Då får vi något som kallas för polygeni.
[15:24 - 15:26] Kombinerar vi både polygeni,
[15:26 - 15:28] Polymorfism.
[15:28 - 15:30] Då får vi det som vi ser längst ner i bilden.
[15:30 - 15:32] Det vill säga att man har ärvt från sin mamma.
[15:32 - 15:34] Tre gener.
[15:34 - 15:36] Och från sin pappa tre ingredienssegment.
[15:36 - 15:39] Men de är inte identiska genom polymorfism.
[15:39 - 15:41] Så om vi nu tar detta.
[15:41 - 15:45] Som ett exempel. Så blir det som att en individ kan då.
[15:45 - 15:47] Till max uttryckas sex olika.
[15:47 - 15:50] Emmacyklas 1, äldre Emmacyklas 2-mål.
[15:50 - 15:52] Så bilden är nere.
[15:52 - 15:53] Som vi exemplifierar med färg.
[15:53 - 15:54] När vi benämner detta människor.
[15:54 - 15:57] Så är det färg vi differentierar detta med.
[15:57 - 16:00] Utan då tar vi HLA eller Emmacyklas 1.
[16:00 - 16:01] Exemplet.
[16:01 - 16:04] Så skulle det ljusblå kunna motsvara att man får sin mamma.
[16:04 - 16:07] Var använder en H ärvt en HLA2.
[16:07 - 16:10] Och istället för en färg på sin pappa, den röda
[16:10 - 16:13] så har vi ett annat nummer på detta. Så då har man ärvt HLA.
[16:13 - 16:15] A42.
[16:15 - 16:18] Sen går vi över till nästa gen då, som är HLAB.
[16:18 - 16:21] Prova att använda ett HLAB 4 från mamma.
[16:21 - 16:24] Och HLAB 43 från pappa.
[16:24 - 16:26] och den sista genen då blir HLAC.
[16:28 - 16:30] 15 och HLAC.
[16:30 - 16:32] 83 från mamma.
[16:32 - 16:34] Och på så sätt har vi då en uppsättning
[16:34 - 16:36] när de här alla tre
[16:36 - 16:38] uttrycks av kodominantexplosion.
[16:38 - 16:40] Får vi ungefär sex olika gener.
[16:43 - 16:46] Och varför är den här MHC-molekylen
[16:46 - 16:47] diversiteten viktig?
[16:47 - 16:50] Räcker det inte med en uppsättning av museimolekyler?
[16:51 - 16:54] Nej, det har visats att
[16:54 - 16:56] alla peptider kan inte binda
[16:56 - 16:57] in i moseimolekyler.
[16:57 - 17:00] Vi måste kunna visa upp flera olika peptider från en patogen.
[17:00 - 17:03] Och ju fler MHC-molekyler vi har
[17:03 - 17:06] det ökade chansen till epizootier från olika mikrober
[17:06 - 17:09] kan presenteras för T-cellerna.
[17:09 - 17:11] Det sista som står här är att detta skapar problem
[17:11 - 17:13] i transplantationsreaktioner
[17:13 - 17:16] då MHC-molekylerna är de viktigaste avstötningsreaktionerna.
[17:16 - 17:18] Så hur fungerar nu detta?
[17:18 - 17:20] Jo, det har ni inte hört än
[17:20 - 17:21] om T-cellsutveckling
[17:21 - 17:23] men T-cellsutvecklingen sker då i Tymos
[17:23 - 17:26] där T-cellerna utvecklas och utbildas
[17:26 - 17:30] genom att se MHC-molekyl.
[17:30 - 17:32] transplantationsreaktion, där jag sa att jag beskrev det innan,
[17:32 - 17:34] att det var väldigt då sannolikhet att man hade samma
[17:34 - 17:38] mmoseim exakt samma mmoseimorsrättning som en annan individ.
[17:38 - 17:41] Bara på en gen så var det ju 25% chans att man hade
[17:41 - 17:44] där vi har kodominanta expeditioner, att man har samma uttryck som sin
[17:44 - 17:48] syskon. Om man då har tre jänssegment, så blir sannolikheten ännu mindre.
[17:50 - 17:55] Det som händer är då att T-cellerna i kroppen när de nu får se ett
[17:55 - 17:59] transplanterat organ eller transporterade celler, som uttrycker
[18:00 - 18:03] fel MSC-molekyl, MSC-molekyl som de aldrig sett innan,
[18:03 - 18:07] då aktiveras ungefär 10% av immuncellsreceptorerna,
[18:07 - 18:09] cellerna, T-cellerna,
[18:09 - 18:13] och blir hyperaktiverad och avdödar den här väldigt
[18:13 - 18:14] effekten, den här transplantationen,
[18:14 - 18:17] därför att de ser någonting som de aldrig har sett innan,
[18:17 - 18:18] det vill säga en helt främmande MSC-molekyl.
[18:20 - 18:23] Det var det som man upptäckte detta
[18:23 - 18:26] och man försökte då underandra första världskriget
[18:26 - 18:29] när man såg de brännskaderman fick och försökte transplantera
[18:30 - 18:31] mellan skadade människor,
[18:32 - 18:36] att de inte kunde ta emot huvudtransplantationer.
[18:37 - 18:39] Man försökte då föra över detta och jobbade med försöksdjur
[18:39 - 18:43] och kunde då jobba fram genom bakkorsning
[18:43 - 18:46] så att man korsade de här råttorna med varandra
[18:46 - 18:50] och finna det gensegment som var det viktiga för en avstötningsreaktion
[18:50 - 18:54] och den kallades man då för major historkompatibility complex
[18:55 - 18:58] det vill säga det komplex på generna i genomet
[18:58 - 18:59] som var viktig för avstötningsreaktionen.
[19:00 - 19:02] De var alltså inte histokompatibla.
[19:02 - 19:05] Därav kommer då namnet MHC.
[19:08 - 19:10] Så varför man nu har, vad man nu gör
[19:10 - 19:11] till exempel i NNUTRAS kanske
[19:11 - 19:14] Tobiasregistret, det är att man får reda på
[19:14 - 19:17] vilken håluppställning när man ställer upp i detta
[19:17 - 19:20] att man kan få reda på vilken håluppsättning man har
[19:20 - 19:23] och då kan man förutspå huruvida
[19:23 - 19:26] ett transplanterat organ från en person
[19:26 - 19:30] har chans att kunna överleva i en annan människa.
[19:30 - 19:33] för man har lärt sig att vissa MHC-kombinationer fungerar inte.
[19:33 - 19:36] Det är svårt att få en perfekt match, men då vet man i alla fall
[19:36 - 19:41] att de MHC-molekylerna som man kan undvika vid en transplantations-reaktion
[19:41 - 19:44] och försöka få en så bra match som möjligt
[19:44 - 19:47] för organet LBN-mine som man donerar.
[19:50 - 19:53] Som vi nu sammanfattar i MHC-molekyler, MHC1 och MHC2
[19:53 - 19:56] MHC1-molekylerna presenterar peptider från intras eller lära
[19:56 - 19:59] eller de ville skulle vara lite mer exakta, cytoproblem
[20:00 - 20:02] cytoplasmatiska, antingen,
[20:02 - 20:05] medan MHC2 presenterar peptider från extra cellulära antigen.
[20:06 - 20:08] Genom cyklas 1 laddades peptiderna inne i
[20:08 - 20:12] på MHC-molekylerna i den där plasmatiska kritiken,
[20:12 - 20:14] medan MHC2 var ute i endosomer.
[20:15 - 20:18] Genom cyklas 1 känns genomsyratoxiska t-celler
[20:18 - 20:20] och MHC2-tjänster återigen av
[20:20 - 20:23] 34 positiva hjälpbaserade.
[20:23 - 20:26] Följaktligen blir MHC1 ett viktigt
[20:26 - 20:28] för intresselulära patogener,
[20:28 - 20:30] framför allt patogener som väver cytoplasmaler.
[20:30 - 20:32] produceras inom proteinisk ytoplasma, såsom virus.
[20:33 - 20:37] Medan MHC2-molekylen blir viktig för bekämpning av extra cellulära patiener.
[20:39 - 20:43] Alla celler har MHC1, alla celler med kärna har MHC1 på ytan
[20:43 - 20:46] och på kanske så sätt informerar om vad de har i sin cytoplasma
[20:46 - 20:49] om de har blivit virusinfekterade eller inte.
[20:50 - 20:52] MHC2 är det framför allt något som uttrycks
[20:52 - 20:54] på antigen presenterande celler.
[20:54 - 20:56] Man skulle kunna säga att alla celler som har MHC-klass 1
[20:56 - 20:59] har förmågan att presentera ett antigen
[21:00 - 21:02] presenterande cell.
[21:02 - 21:03] Så egentligen när vi pratar om
[21:03 - 21:04] cirklarnas två uttryckande celler
[21:04 - 21:06] så är detta då
[21:06 - 21:08] professionella antigenpresenterande celler.
[21:08 - 21:10] Men oftast förkortar man och säger
[21:10 - 21:12] bara antigenpresenterande celler.
[21:14 - 21:16] Vilka är nu de antigenpresenterande celler?
[21:16 - 21:18] Advirox, makrofagerna
[21:18 - 21:20] som tar upp sitt antigen genom
[21:20 - 21:22] Augustidos, de har vi beskrivit innan.
[21:22 - 21:25] B-cellerna då, som jag pratade om snabbt innan
[21:25 - 21:27] har på sin yta B-cellsreceptorer
[21:27 - 21:29] eller B-cellsreceptorn som tar upp
[21:30 - 21:32] en mycket specifikt med sin ytantikropp
[21:32 - 21:34] tar upp den och degraderar den.
[21:34 - 21:40] Så den är ju inte på så sätt en fagocyty-cell som äter allt runt omkring sig
[21:40 - 21:44] utan en väldig finsmakare och plockar bara upp det som ens yta antikropp binder in.
[21:44 - 21:46] Och sen har vi den dritiska cellen
[21:46 - 21:49] som har fått sitt namn på den grekiska Dendros
[21:49 - 21:51] som står för grenar
[21:51 - 21:52] och som sticker ut dem här
[21:52 - 21:54] och får då en väldigt stor cellyta
[21:54 - 21:55] och tar hela tiden upp antingen
[21:55 - 21:59] genom pinnostros eller makroperingstros, drickromsig omgivning
[21:59 - 22:00] eller fagocyterar.
[22:00 - 22:05] Det som finns runt omkring i extra cellulär vätska också.
[22:11 - 22:14] Av dessa projektuella antigenpresenterande celler
[22:14 - 22:17] så är då den vitiska cellen de absolut viktigaste
[22:17 - 22:19] när det gäller att aktivera nejva t-celler.
[22:19 - 22:22] Så den vitiska cellen finns i alla vävnader.
[22:22 - 22:25] Perifera så även limfoida organ.
[22:25 - 22:28] Och deras uppgift är då att fungera som spejel
[22:28 - 22:30] det vill säga ta upp information
[22:30 - 22:32] från den perifera vävnaden.
[22:32 - 22:34] Sedan via den nymfatiska kärlen
[22:34 - 22:36] transportera inlett till lymfknutan
[22:36 - 22:38] för att visa upp antigenen då
[22:38 - 22:40] presenterade på mocemolekyler
[22:40 - 22:42] för naiva t-celler.
[22:44 - 22:48] En enditisk cells vandring startar i benmärgen
[22:48 - 22:50] som alla andra vita blodkroppar
[22:50 - 22:52] kommer sedan ut i blodet som en prekurs
[22:52 - 22:54] och som sedan då
[22:54 - 22:56] tar sig ut i perifera vävnaden.
[22:56 - 23:00] Där finns den kreditska cellen då
[23:00 - 23:04] Nu är vi ute i perifer vävnad och avvaktar under ett par dagar
[23:04 - 23:30] och så tar sedan upp material och transporterar detta via
[23:30 - 23:34] eller damms till patent recognition receptorer.
[23:37 - 23:44] Till skillnad från i makrofagen och så kommer den dritiska cellen att vilja bege sig av från den perifera vävnaden in till den dränerade lymfkniven.
[23:44 - 23:48] De får göra detta behöver den ändra sitt kemokinreceptoruttryck.
[23:48 - 23:52] Den kommer att uppreglera en kemokinreceptor som heter CCR7
[23:52 - 24:00] som gör att den här den dritiska cellen först kan migrera till de lymfatiska kärlen, sedan via lymfan då transporteras
[24:00 - 24:08] in i lymfknutan där den sedan vidare transporteras in till T-cellsområdet i lymfknutan.
[24:08 - 24:13] Och det är era för att CCR7 känner igen de kemokiner som hela tiden utsöndras
[24:13 - 24:18] vid i T-cellsområdet i lymfknutarna.
[24:18 - 24:24] Och de här kemokinerna uppregleras också vid inflammation
[24:24 - 24:27] nära de lymfatiska kärlen där de börjar.
[24:27 - 24:30] Så på så sätt används kemokininceptor 7.
[24:30 - 24:33] CCR7, dels för att ta sig ut till lymfvand
[24:33 - 24:38] och sedan när man kommer fram till lymfknutan även in till T-cellsområdet.
[24:39 - 24:44] Och hur ser nu det här ut om vi tittar på detta i ett experimentellt system?
[24:44 - 24:48] Här har vi de här experimenten.
[24:48 - 24:55] Så att in ett litet rör i de afferenta lymffan som går från tarmen till de dränerande lymfknutorna.
[24:55 - 24:59] Och under steritetsförhållande så ser ni den övre bilden.
[25:00 - 25:06] som då är lymfocyter, det vill säga B och T-celler som recirkulerar runt i lymfa och blod.
[25:06 - 25:15] När vi nu har gett den här råttorna en stimuli, det vill säga en pamp i tarmen
[25:15 - 25:24] kommer detta att aktivera de bredidiska cellerna att bege sig från den dränerande vävnaden in till lymfknuten.
[25:24 - 25:30] Det är det vi kan se om vi tittar på den nedre mikroskopbilden där vi nu ser större celler.
[25:30 - 25:34] Och man kan även bli till god vilja se att de här börjar sticka ut armar.
[25:34 - 25:39] Och så är alltså den dritiska cellen som man vet sig nu av från perifera vävnader.
[25:39 - 25:44] Och längst ner i ett högerhörn ser vi om vi nu har mätt frekvensen eller antalet av den dritiska celler.
[25:44 - 25:50] Så ser vi att det på början finns en hela tiden liten migration av den dritiska cellen.
[25:50 - 25:56] Men den ökar då väldigt kraftigt upp och har en topp ungefär 10-12 timmar efter det att streamen har gett.
[25:56 - 26:00] Och sen sjunker det här ner igen tillbaka till steristativ nivåer.
[26:00 - 26:03] och det får ungefär 24 timmar.
[26:03 - 26:06] För den dritiska cellen ökar sitt kemokrinreceptoreceptoretryck
[26:06 - 26:10] och beger sig av från perifera vävnader.
[26:10 - 26:16] Det andra som kan verka lite ologiskt är att de dritiska cellerna
[26:16 - 26:18] nedreglerar sin antigenprocessning.
[26:18 - 26:20] Och egentligen är det kanske inte bara processningen
[26:20 - 26:22] utan framförallt upptaget som minskar.
[26:22 - 26:25] Det som ändrits i logiken bakom detta är att
[26:25 - 26:30] när väl en pant har bundit in och aktiverat den dritiska cellen
[26:30 - 26:33] och anser sällan att den har fått i sig tillräckligt med information
[26:33 - 26:35] och behöver inte ta upp mer antingen.
[26:35 - 26:37] Utan antingen innehöll ju, det som den hade
[26:37 - 26:40] fagiciterat eller citerat, innehöll ju en pamp.
[26:40 - 26:43] Och då räcker det för den nitiska cellen att ha fått signalen
[26:43 - 26:46] i någonting farligt. Jag tar upp detta och degraderar det.
[26:46 - 26:48] Jag behöver inte ta upp mer antingen och ger mig i stället av så fort
[26:48 - 26:52] som möjligt till den dränerade lymfknytaren.
[26:52 - 26:54] Och det vi ser och följande slajd, det vill
[26:54 - 26:57] säga att upptaget av ett extra celler lärt antingen,
[26:57 - 26:59] det kommer nog att minska cellen kommer inte att vara lika
[27:00 - 27:04] mycket på det, och även degraderingen kommer att minska.
[27:04 - 27:08] Så det är framför allt upptaget med MHC klass 2 som går ner.
[27:11 - 27:14] Det andra som den dritiska cellen gör
[27:14 - 27:19] är att den uppreglerar MHC2-molekyler och MHC1-molekyler på ytan.
[27:19 - 27:22] Detta är för att optimera interaktioner med T-celler.
[27:22 - 27:25] Så här gäller alltså det viktiga för den dysiska cellen
[27:25 - 27:28] att försöka få ut så mycket MHC-molekyler
[27:28 - 27:30] med peptider som möjligt
[27:30 - 27:34] för att kunna visa upp detta i lymfknuten för T-celler som passerar förbi.
[27:35 - 27:37] Och här har vi en bild på detta.
[27:37 - 27:41] Nu i detta skeende hittar vi mikroskop så upp i det högra hörnet ser vi den dritiska cellen
[27:41 - 27:44] som finns ute i perifer vävnad i mitten i lymfan
[27:44 - 27:46] och längst ner ser vi lymfskid vävnad.
[27:47 - 27:51] De här cellerna eller de här snitten av celler,
[27:51 - 27:55] vävnadssnitten har färgats antingen i rött för lysosomaraproteiner
[27:55 - 27:57] eller grönt för det här mocemolekyler.
[27:57 - 28:00] Om vi tittar längst upp så ser vi att vi har den dritiska
[28:00 - 28:02] celler ute i perifer vävnad där de har det mesta av
[28:02 - 28:07] MH2-molekylerna intracellulärt och även till viss del på ytan.
[28:08 - 28:11] Det som sen händer när de nu har blivit aktiverade och bege sig in i lymfan
[28:11 - 28:17] är att det får en kollokalisation av de lysosomala proteinerna och MHC2-molekylerna.
[28:17 - 28:20] Nu är det alltså i det området som vi beskrev innan när vi pratade om
[28:20 - 28:25] MHC2-laddning, det vill säga MHC2 laddade sig ute i endosomer
[28:25 - 28:30] där det degraderade materialet hade presenterats och degraderats.
[28:30 - 28:34] och det var dit MHC2-molekylen laddades transporterades
[28:34 - 28:37] med hjälp av Invergent Chain.
[28:37 - 28:40] Så här har vi mötet mellan antigen,
[28:40 - 28:44] degraderat antigen och MHC2-molekyler som nu laddas.
[28:44 - 28:46] Och då får vi en kolokalisation och vi ser den här gula färgen
[28:46 - 28:49] och rött och grönt på samma plats.
[28:49 - 28:51] Och sen när vi går ner och tittar när väl den ditiska cellen
[28:51 - 28:54] nått fram till lymfknuten, då är alla MHC2-molekylerna
[28:54 - 29:00] ute på den didiska cellens armar.
[29:00 - 29:02] Somalaproteinerna då, de vill ladda till i stort sett alla
[29:02 - 29:05] MHC2-molekyler och fört ut dem till ytan
[29:05 - 29:09] för att öka sannolikheten för att kunna presentera
[29:09 - 29:14] antigenet för T-celler. T-cellerna ser ju endast MHC-molekylen med dubtid.
[29:18 - 29:21] Den hittills behöver också informera T-cellen
[29:21 - 29:23] om att den har mött någon en mikrob, dvs. den har
[29:23 - 29:24] mött någonting farligt.
[29:28 - 29:29] Och det som händer där
[29:30 - 29:33] börjar är att detta krävs två signaler
[29:33 - 29:36] för att aktivera naiva T-celler.
[29:36 - 29:38] Den första är då den antigenspecifika,
[29:38 - 29:40] vi kallar den för MHC, vi kallar den för signal 1.
[29:40 - 29:42] Vi får bilden här, det är den där MHC-molekylen
[29:42 - 29:44] visar upp hur tid
[29:44 - 29:46] och T-cellsreceptorn i blått binder in
[29:46 - 29:48] och skickar då in rätt signal
[29:48 - 29:51] om den binder både till peptid och MHC-molekyl.
[29:51 - 29:52] Detta är då en CD4-positiv
[29:52 - 29:56] hjälparsell och den har då CD4-molekylen på utsidan.
[29:56 - 29:58] Det är det ni ser i orange här.
[29:58 - 30:00] Men den binder på utsidan av MHC
[30:00 - 30:01] MH-civiltylen har alltså ingenting med
[30:01 - 30:04] specificiteten för kubtiden att göra utan
[30:04 - 30:06] en stabilisator av interaktion.
[30:06 - 30:11] Så det är själva MHC-1-signal 1
[30:11 - 30:12] som sker den här vägen.
[30:12 - 30:14] Sen har vi då signal 2
[30:14 - 30:16] och den utförs genom att den didiska cellen
[30:16 - 30:20] uppreglerat de som kallas för kostimulatoriska molekyler.
[30:20 - 30:22] Som ni ser här i bilden, CD80 och CD86
[30:22 - 30:24] är två exempel på detta.
[30:24 - 30:28] De kan då binda till CD-28 på den naiva T-cellen
[30:28 - 30:30] och då skicka signal 2
[30:30 - 30:35] Då har de fått de två signaler som behövs för att aktivera T-cellen.
[30:35 - 30:38] Vidare för att den här T-cellen ska expandera.
[30:38 - 30:40] Vi behöver fler av de här T-cellerna.
[30:40 - 30:42] Den känner igen någonting som är farligt.
[30:42 - 30:44] Vi vill expandera. Prolyferera kallar vi det.
[30:44 - 30:46] Hur skall de här cellerna gå i delning?
[30:46 - 30:48] Och då sker det med hjälp av cytokiner.
[30:48 - 30:52] En autokvinsytokvinscytokvinscirkulation som T-cellen utsöndrar själv.
[30:52 - 30:58] IL2 som vinner tillbaka på cellytan och på så sätt expanderar cellklonen
[30:58 - 31:00] av viktiga T-celler.
[31:00 - 31:03] Och vi kommer även att få andra cytokiner som sen kommer att differentiera
[31:03 - 31:06] de här T-e-hjälparsellerna och Android-hjälparseller
[31:06 - 31:09] mot olika typer av effektorfunktion.
[31:09 - 31:10] Det kommer under senare föreläsning.
[31:10 - 31:14] Två signaler plus cytokinsignalen,
[31:14 - 31:18] cytokineffekten, är det nu som behövs för att aktivera T-cellen om differentierade.
[31:20 - 31:23] Så det som jag beskrivit här är nu den ditiska cellen tar upp en mikrov.
[31:23 - 31:27] Jag visade att detta leder till ökad migration in till lymfknuta.
[31:28 - 31:30] Då kommer den ditiska cellen dels att visa
[31:30 - 31:34] visa upp anteendet, mikrova anteendet på en och sikt
[31:34 - 31:36] på klast två eller ett molekyler
[31:36 - 31:38] samt kommer även att ge cytokinsignaler därför att den har
[31:38 - 31:40] vunnit in med patendricagnition-receptorer.
[31:42 - 31:44] Om den då möter olymfknutan, en mikrobpeptid
[31:44 - 31:47] specifikt T-celler, som antesrecept
[31:47 - 31:49] och som känner igen den här mikrobpeptiden
[31:49 - 31:50] när den presenteras i en molekyl.
[31:50 - 31:53] Då får vi expansion och anarkloner.
[31:54 - 31:57] Det är det som händer när vi har en infektion.
[31:58 - 31:59] Under sterestateförhållanden så kommer den
[32:00 - 32:03] karditiska cellen att ta upp saker som finns runt omkring dem.
[32:03 - 32:06] Det vill säga celler som dör av naturlig död och plockar upp
[32:06 - 32:09] apototiskt kroppseget material.
[32:09 - 32:12] Det är får som är visade. Det finns hela tiden en grundnivå
[32:12 - 32:17] av migration av den dritiska cellen från periferin in till den dränerande lymfknuten.
[32:17 - 32:21] Men de här kommer att visa upp emocenmolekylen. De kommer att visa upp
[32:21 - 32:24] färre emocyklas gångmolekyler. De har ju inte blivit aktiverade.
[32:24 - 32:26] Men några av dem kommer att visa upp det.
[32:26 - 32:30] Och de kommer att kunna visa upp kroppseget material.
[32:30 - 32:37] Och skulle då passera en t-cell som har fått en t-cellsreceptor som känner igen kroppseget material
[32:37 - 32:40] och slunkit igenom den utbildning som annars sker i thymus
[32:40 - 32:43] där vi selekterar bort t-celler som känner igen kroppseget material.
[32:43 - 32:48] Om du nu ändå har kommit igenom den här negativa selektionen som den kallas
[32:48 - 32:54] ut i periferin och stöter nu på den dritiska cell som visar upp kroppseget material
[32:54 - 32:57] så kommer den här dritiska cellen endast att ge signal 1.
[32:57 - 32:58] Den kommer inte att ge signal 2.
[32:58 - 33:00] Här finns det inga kostymer eller datorer.
[33:00 - 33:11] Det innebär att den kroppseget som känner igen kroppseget material, den här t-cellen, kommer nu att stängas av eller eventuellt till och med gå i apoptos.
[33:12 - 33:21] På så sätt bibehåller vi då det som vi kallar tolerans mot kroppseget ancienteserna ska ju inte aktiveras av kroppseget material.
[33:24 - 33:30] Sammanfattningsvis, vi jämför nu den dritiska cellen och makrofager, den ditiska cellens primära uppgift är att
[33:30 - 33:35] ta upp makrofager, antingen, och presentera på ytan på m och c-morkivet
[33:35 - 33:38] för att naiva t-celler addera den dränerande lymfknuten.
[33:38 - 33:42] Makrofager däremot, de får justera mikroberna för att oskadliggöra dem.
[33:42 - 33:46] De nekiska cellerna har i och med att deras funktion är att presentera lite mindre arsenaler
[33:46 - 33:49] av mikrovnedbrytande substanser.
[33:49 - 33:53] De ska ju kunna avdöda upptaget antigen
[33:53 - 33:57] men inte fullt lika kapabla som makrofagerna på detta.
[33:58 - 34:00] När vi ska ställa dem som har tagit upp ett antigen
[34:00 - 34:02] mikrera till den dränerande lymfknuten,
[34:02 - 34:05] medan makrofagerna stannar kvar i vävnader.
[34:08 - 34:11] Och som sagt, en ditisk cellens huvuduppgift är att aktivera
[34:11 - 34:15] niva t-celler i lymfknuten, medan makrofagens är att initiera
[34:15 - 34:23] och rekrytera celler till en inflammation i de perifera vävnaderna.
[34:24 - 34:26] Sammanfattningsvis står för det medfödda immunsystemet.
[34:26 - 34:30] Det behöver verka snabbt för att det ska kunna stoppa spridningen av tillväxten.
[34:30 - 34:33] Med mikroberna finns en hjälp för att göra detta.
[34:33 - 34:37] Finns det då lösliga faktorer och även celler som antingen finns i vävnaden
[34:37 - 34:39] eller rekryteras ut.
[34:39 - 34:43] De lösliga faktorerna som jag har beskrivit är komplementsystemet
[34:43 - 34:45] som kunde aktiveras på tre olika sätt.
[34:45 - 34:47] Det var dels via antikroppar,
[34:47 - 34:50] dels via manospinade lektin och även den alternativa vägen
[34:50 - 34:54] när vi hade spontanhydrolysen som skedde nära en mikrof.
[34:54 - 35:00] Detta kunde då leda till aktivering i form av att det bildas ett attackmemambrium
[35:00 - 35:03] AN-attackkomplex som kunde göra hål i bakterien.
[35:03 - 35:06] Vi kunde även rekrytera dit mer celler.
[35:06 - 35:10] Med hjälp av de faktorer som klyvs av från komplementsystemet.
[35:10 - 35:14] Och sist kunde vi även märka in komplementsnivån och märka in bakterien.
[35:14 - 35:17] Göra den mer lättätligt, obsonisera.
[35:17 - 35:22] På så sätt kan de akrofager som har komplement eller receptorer binda in och
[35:22 - 35:24] faktortera och bryta ner bakterien.
[35:24 - 35:30] Jag nämnde även interferoner, vilket var viktigt vid irala infektioner, då celler som
[35:30 - 35:38] som vi utsöndrar interferoner kan påverka närliggande celler så att de inte transkriberar och translaterar proteiner lika effektivt.
[35:38 - 35:46] På så sätt kan man minska att närliggande celler, om de infekteras av virus, kommer att producera mindre viruspartiklar.
[35:47 - 35:53] Jag nämnde även akutfasproteiner som frisätts från levern vid på grund av provinflammata ryska cytokiner.
[35:54 - 36:00] Och en prov och en av dessa akutfasproteiner var de manospinnande lektiner som på så sätt åter aktiveras.
[36:00 - 36:07] När det gäller cellerna så kan de ändå känna igen de vävnadsbundna cellerna.
[36:07 - 36:12] De kan känna igen PAMS patogen associetium molekylopatons eller DAMPS som står för
[36:12 - 36:16] Dangeroussocietium molekylopatons. Det är när en cell dör en onaturig död.
[36:16 - 36:23] Cellerna i vävnaden som framförallt vi beskriver dem är makrofager som stannar kvar i vävnaden och utsöndrad
[36:23 - 36:25] och cytokiner.
[36:25 - 36:30] Markofagerna gör detta för att kunna skapa en lokal inflammation.
[36:30 - 36:33] för att kunna rekrytera dit ytterligare celler.
[36:33 - 36:36] Det är de cellerna som man framförallt rekryterar ut
[36:36 - 36:39] under parifere inflammation, lokal inflammation,
[36:39 - 36:42] är de neutrofiler som inte finns i vävnaderna från början
[36:42 - 36:44] utan rekryteras ut från blodet.
[36:44 - 36:48] För att kunna göra detta behöver makrofagerna påverka
[36:48 - 36:52] det lokala blodkärlsändotelet.
[36:52 - 36:55] Detta sker genom att dels göra det mer genomsläppligt.
[36:55 - 36:58] Det görs av provinflammatoriska cytokiner
[36:58 - 37:00] men även då ejkosamma
[37:00 - 37:02] anoider som frisätts från cellmembranet.
[37:02 - 37:09] Detta gör att blodkärlen dels dilateras och även blir mer genomsläppliga.
[37:09 - 37:13] På så sätt kan cellerna lättare rekryteras ut.
[37:13 - 37:17] Detta styrs också av att blodkärlsidotelets
[37:17 - 37:22] selektiner förändras som gör att cellerna kan haka i och bromsa upp
[37:22 - 37:25] och med hjälp av integriner på ytan av neutrofilerna
[37:25 - 37:30] kan de nog binda till in och stanna upp helt på blodkärlsidotelet.
[37:30 - 37:34] sen pressar sig igenom det mer genomsläppliga rovkärlsändotelet
[37:34 - 37:37] och kommer ut i perifer vävnad.
[37:37 - 37:40] Och sedan till sist, med detta gör man med hjälp av dpd
[37:40 - 37:42] när den pressar sig igenom.
[37:42 - 37:47] Och sen då, för att kunna bege sig mot området där infektionen är
[37:47 - 37:50] så följer man den kemokingradient som har bildats från
[37:50 - 37:53] makrofagen som har tagits upp
[37:53 - 37:54] patogenen.
[37:54 - 37:57] Och detta är det om den cytokin som utsöndras här
[37:57 - 38:00] eller kemokinen är ILO8.
[38:00 - 38:03] Det var det som behövdes för att skapa en lokal information.
[38:03 - 38:06] Men vi har även de dritiska cellerna som istället för att stanna kvar
[38:06 - 38:14] beger sig till det drimerande lymfkärlet via Afenentlyinfra tillbaka in till teselsområdet.
[38:15 - 38:17] I den drimerande lymfknuten
[38:17 - 38:22] Här kan den då aktivera dels cyptokiska teseln men även fyra positiva t-hjälpkärlor.
[38:23 - 38:29] De fyra positiva t-hjälpacellerna kan sedan migrera ut tillbaka ut i vävnaden.
[38:30 - 38:34] Och hjälpa makrofager på att bli bättre på att bryta ner.
[38:34 - 38:39] Och de bakterier de hade fagocyterat som kanske då var virulensfaktorer
[38:39 - 38:42] som gör att de kan överleva intresserad lärd.
[38:42 - 38:44] Med hjälp av hyperaktivering av CD4
[38:44 - 38:50] positiva identitet hjälpas eller blir då den här makrofagen ännu bättre och kan på så sätt då bryta ner och det avlöjda mikrofonen.
[38:51 - 38:56] De CD4-hjälpacellerna kan också hjälpa B-celler till att utsöndra antikroppar
[38:56 - 39:00] som har högraffinitet. Detta är en hjärminalscenter.
[39:00 - 39:03] som ni kommer att höra om senare.
[39:03 - 39:06] Så tillbaka till de nedritiska cellerna kommer även att kunna visa upp antien
[39:06 - 39:10] på MHC-klass 1 för psykotoxiska t-celler.
[39:10 - 39:12] Och här hade de nedritiska cellerna ytterligare en förmåga.
[39:12 - 39:15] Det är inte bara att den nedritiska cellen behöver infekteras själv
[39:16 - 39:19] och på så sätt få in antigenet i cytoplasma
[39:19 - 39:24] och då presentera det på MHC-klass 1 efter transport in i den diplomatiska artikeln.
[39:25 - 39:30] De sytotoxiska t-cellerna har också förmågan att kunna ta upp antien från utsidan.
[39:30 - 39:34] Inte bara presentera det här på MHC klass 2-molekyler för serie 4-positiva t-hjälpars celler,
[39:34 - 39:38] utan transportera in delar av detta in i cytoplasman.
[39:38 - 39:42] Och väl inne i cytoplasman förföljer då samma degraderingsregler
[39:42 - 39:46] som om det hade självproducerat antigenet i sin cytoplasma.
[39:46 - 39:49] Och kan då presentera detta på MHC-klass 1.
[39:49 - 39:54] Detta säkerställer då att den dritiska cellen inte behöver infekteras av virus
[39:54 - 39:56] för att kunna aktivera cytotoxiska t-celler,
[39:56 - 40:00] utan kan även ta upp antigen från en cell som finns i perifer vävnad
[40:00 - 40:05] migratorisk, till exempel en epitelcell i munnen, som inte
[40:05 - 40:08] infekterats om man har blivit infekterad kan man ju då inte komma i kontakt
[40:08 - 40:10] med cytoxkriteser vad gäller lindknuten.
[40:10 - 40:13] Och då kan den indritiska cellen då, trots att den inte infekterar
[40:13 - 40:18] själv, plocka upp material från den avdödade, den döende
[40:18 - 40:22] epitelcellen och presentera det här via något som kallas för kroppspresentation.
[40:26 - 40:30] Och på så sätt säkerställer vi då aktiveringen av cyriatorisk dvt-celler
[40:30 - 40:33] .